lördag 31 december 2011

Röd dröm

Jag ska dyka
Med händerna över huvudet och utsträckta tår
Jag ska sluta mina ögon och kasta mig ut
Mot den tjocka gröten långt där nere

Jag vet att jag inte kan simma
Jag vet att jag inte kan hålla andan
Det är bara varmt och mjukt och rött

Jag vet hur det kommer kännas
Jag vet hur du kommer att se ut
Rynkad panna och oförstående blick

Men lugn
Bara lugn
Det gör inte ont

torsdag 29 december 2011

Urväxt

Det skaver mot skinnet
Utanpå och inuti
Det kliar och sticker och har sig

Någon klädde av mig när jag sov
Slet av mig min dräkt
Blottade mina fulaste små skavanker som ingen någonsin sett
Kastade kostymen i tvätten och tvättade
På hundrastjuttielva jäkla grader
Prånglade sedan in mig igen
Som ett korvskinn som stoppas till bristningsgränsen

Nu ligger jag här
Och jag är för stor för mig själv
Försöker klia, klappa och dra
Försöker töja

Du bara ler
Med dina gula tänder

tisdag 6 december 2011

Två minuter senare

Han har långsamt klättrat högst upp i det kala trädet.
Mödosamt och metodiskt.
Nu sitter han där, på svajande kala grenar och vinkar frenetiskt till mig med sin röda stickade vante. Den med hål i som han aldrig slutar älska.
Jag tittar upp mot honom. Kisar mot ljuset och vinkar tillbaka.

Han vet ingenting.
Jag väntar på att han ska ramla ner, och skrika och gorma. För det gör han alltid.
Varje gång.
Men den här gången ser han mig inte. Han ser inte mina vinkningar och mitt leende. Han ser inte min röda kappa och mitt burriga svarta hår.
Han ser inte mig.

Om ungefär två minuter och sju sekunder når han marken med en duns. Han kommer att bli arg. Han kommer faktiskt att bli vansinnig.
Hans ansikte kommer att bli högrött och han kommer att knyta sina nävar tills knogarna blir snövita.
Men. Då är jag redan långt härifrån.
Då har jag lyft min kjol, plutat med läpparna och fått skjuts till en annan del av världen.

Du behöver inte vara orolig.


Inspirerad av orden "få skjuts" på Skrivpuff

söndag 20 november 2011

Jag hatar dig

Jag hatar dina blå jävla ögon som tittar på mig
Jag hatar din näsa, med ena näsborren som är större än den andra
Jag hatar dina händer med det krokiga fingret
Jag hatar ditt grå rufsiga hår
Jag hatar dina färgglada mössor
För livet är inte färgglatt
Det är svart och vitt och tusen nyanser av grått

Jag hatar dina stora båtar till fötter
Jag hatar din rygg som gör att du blir arg på mig
Jag hatar dina patetiska tatueringar

Du kan tatuera in tusen och miljarders vågskålar på din kropp
Påstå att du gillar rättvisa
Rättvisa är inte otrohet
Rättvisa är inte lögner
Du vet inte vad rättvisa är

Jag hatar varje millimeter av din kropp

Jag hatar marken du går på
Jag hatar luften du andas
Jag hatar orden du uttalar
Jag hatar texten du skriver
Allt du berör förvandlas till aska och kol och klet

Jag hoppas att du tappar bort alla dina saker för evigt
Jag hoppas att du fryser varje sekund av ditt miserabla liv
Jag hoppas att du ramlar och aldrig mer kan ställa dig upp
Jag hoppas att du krockar med en lastbil varje dag

Mest av allt hoppas jag att du får möta den ljuvaste kärleken
Som sliter ut ditt hjärta, hackar det i småbitar och kastar det i en avfallskvarn

Jag hoppas att du får tillbaka tusenfallt


Inspirerad av orden "att glömma" på Skrivpuff

lördag 19 november 2011

Som om livet inte fanns

Det är kallt ute
Mörkt och kallt med vindar från ett kylskåp
Jag fick låna raggsockor av dig
Som jag bosatte mig i
Beiga raggsockor
Varma och ulliga

Jag minns kylan utomhus
Och den glödande varma kärleken inne hos oss
Snöskottningen som väckte oss om nätterna
Immiga fönsterrutor av våra andetag
De tidiga mornarna när din varma kropp lämnade mig i sängen
När jag drack av ditt kaffe på morgonen
Varje morgon
De små lapparna med kärlek i hela lägenheten

Vi älskade hela dagarna
Du rös av min beröring
Om nätterna kände jag dina varma andetag i nacken
Vi kröp sakta innanför varandras skinn
Ville stanna där, under täcket
Under skinnet

Jag låter tjockt och prassligt dun hålla mig varm om nätterna
Jag trär på mig nya raggsockor
Som aldrig blir lika varma
Jag dricker mitt egna kaffe
Som aldrig smakar lika gott

Jag fryser om mitt hjärta
För dina andetag är långt borta


Inspirerad av orden "en besvikelse" på Skrivpuff

måndag 14 november 2011

Saboterad

Du andas min luft
Äter upp allt jag trodde på
Du cyklar på din cykel
Plingar med din plinga
Och jag hatar den
Jag hatar cykeln
Jag hatar plingan

Du spatserar runt med dina färgglada skor
Som om ingenting hänt
På samma gator som en gång förenade oss om nätterna
Fem på morgonen. Mitt på bilvägen
Jag hatar de färgglada skorna
Jag hatar vägen

Jag såg dig
Jag såg bortom det som varit
Det jag aldrig ville veta
Jag sa att det inte spelar någon roll
Tills det var här och nu
Aska i mitt sovrum

Jag hatar det.

Inspirerad av orden "att sabotera" på Skrivpuff

Du behöver aldrig vara rädd

Han tar fram ett rep av stickig vass hampa
Lindar det så hårt han kan runt min knotiga handled
Drar åt
Så det knakar i benen
Jag gör ingenting
Han viskar tyst i mitt öra
Jag behöver inte vara rädd

Min hand blir sakta röd och vit och blå och gul
Tappar känseln
Bit för bit
Repet skär in
Som tusen och tusen vassa rostaggar  i min hud
Men jag behöver inte vara rädd
Det har han sagt
Det har han viskat i mitt öra

Jag kvider
Det kletiga blodet tränger fram
Förlösande smärta
Som förvandlas till värme
Ren skön värme
Som ingenting annat

Han tittar på mig
Betraktar mig
Min nakenhet
Och han ler


Inspirerad av orden "att närma sig" på Skrivpuff

måndag 7 november 2011

Du var aldrig min

Jag smög tätt bakom dig
Trippade med nakna fötter på tå

Jag beställde regn varje dag
Hoppade över stora vattenpölar för att slippa bli blöt om fötterna

Egentligen var jag redan dyngsur

Jag höll andan under den tjocka halsduken
Så länge jag förmådde

Jag blundade mot den kalla natten
Så hårt jag kunde

Du bet ihop dina käkar
Bråkade och skrek
Viftade och gestikulerade

Du

Jag vet inte vem du är
Men jag vet att du aldrig var min.


Inspirerad av ordet "beställa" på Skrivpuff

måndag 31 oktober 2011

Oasen

Vet du, jag har en plan
Låt mig få smälta ner till en kall våt fläck
Då kan jag låta barnen hoppa och plaska i mig med små färgglada gummistövlar
Jag kan låta de fina damerna med dyra skor få trippa på tå runt mig
Jag kan låta daggmaskarna krypa upp ur sina hålor bara för att sedan drunkna i mig

Jag kan frysa till is

Jag kan låta frosten ta sitt grepp om mig
Bli en krispig ihålig skorpa
Jag kan bli hal och hård
Skapa stukningar och få lårbenshalsar att gå av

Låt mig bara få smälta ner till en kall våt fläck
Jag kan göra allt


Inspirerad av orden "att göra en plan" på Skrivpuff

torsdag 27 oktober 2011

Jag menar bara väl

Jag ska piska dig blodig
Hämnas med all min kraft
Jag ska låta alla se din smutsiga nattsvarta byk
Jag ska släpa dig tills huden lossnar från din kropp
Och låta blodspåren bilda en vallgrav

Jag ska slita ut ditt hjärta och stampa på det
Sedan ge det tillbaka till dig

Jag ska lämna dig där på asfalten
I en hög av blod, ben, tänder och galla

Jag hoppas att du förstår.

Inspirerad av dagens ord "hoppas" på skrivpuff

söndag 23 oktober 2011

Snubbeltrådar

Jag hinner inte få tag på dig
Jag hinner inte knyta mina skor
Jag vet inte vart du är på väg och jag kan inte följa med
Mina skosnören har trasslat ihop sig till en stor boll
Jag snubblar över mina egna fötter

Jag ser dig
Långt framme där luften är tjock och suddig
Jag ser hur dina fingrar sakta bleknar och försvinner
Jag försöker sträcka mig
Fäktar i luften efter någonting som varit ditt
Inte ens fartvindar lämnade du efter dig
Bara tomhet

Jag står här
Med skosnören jag inte hinner knyta
Med fötter som är för stora
Med utsträckta händer
Med Tomheten

Jag kunde inte följa med.


Inspirerad av orden "att hinna" från http://skrivpuff.blogspot.com

torsdag 20 oktober 2011

Jag gillar dig

Hjälmen du har på huvudet sitter på sniskan. Men det bryr du dig inte om.
Det har du aldrig brytt dig om.
Ditt ljusa hår har trasslat ihop sig i vinden och jag vet att du kommer att bli arg när jag måste kamma ut de små knutarna.
Men det bryr jag mig inte om.
För jag gör det så mjukt jag kan utan att försöka lugga dig för mycket.

Du har precis ridit på din favorithäst Fantomen. Han med den mörka manen och ljusa bläsen. Han som du brukar få mata med ett knäckebröd varje gång vi hälsar på.
Världens snällaste häst, som du brukar kalla honom.

Det är dags att åka hem och jag måste muta dig, som vanligt. Hade du fått välja hade du bott i stallet i resten av ditt liv. Bland hästar, sågspån och bondkatter som stryker sig mot dina ben hela dagarna.
När vi kommer hem ska du få titta på din favoritfilm, en gång till. En fyrhundrade gång till.

Du protesterar ofta. Vill inte. Vill ingenting.
Men det gör ingenting för jag gillar dig.
Jag gillar dig så himla mycket.


Inspirerad av ordet "att gilla" från http://skrivpuff.blogspot.se

söndag 16 oktober 2011

Osynlig kämpe

Du står där
Hela dagarna och hela nätterna
Du tittar upp mot solen utan att kisa
Möter stjärnornas gyllene sken utan att bli rädd
Du är outtröttlig och varm
Hela dagarna
Hela nätterna

De ser dig aldrig
Du är dold under en kappa av osynliga trådar
Inte ens barnen ser dig
De passerar med sina små fötter
Formar ord med sina plutiga små munnar
Men de ser dig aldrig

Du låter vinden smeka dig när den vill
Ibland så hårt att det borde göra ont
Ibland knappt märkbart
Den leker med dig
Spelar ett spel du aldrig vinner
Precis som den vill

Jag har aldrig förstått hur du orkar


Inspirerad av orden "att beundra" från http://skrivpuff.blogspot.com

lördag 15 oktober 2011

Fulheten

Jag tar på mig mina grå mjukisbyxor med stora muddar nedtill
De fula med häng i baken och uttöjda knän
Mina allra fulaste byxor

Och så tar jag på mig min tröja
Den fula mörkblå tröjan med ett litet hål under vänstra armen
Den som luktar unket och är alldeles för stor
Min allra fulaste tröja

Mina skor är skadade av fukt och väta
De har vita saltränder och läcker in vatten genom ena sulan
Jag tar på mig de allra fulaste skorna jag äger

Över det toviga, smutsiga håret drar jag på mig min vita toppluva
Den som en gång varit vit, men nu bara är smutsig och har trasiga kanter
Min allra fulaste mössa

Jag går ut. Bland världens vackraste människor
Och jag är den allra fulaste människan i världen


Inspirerad av ordet "undsätta" från http://skrivpuff.blogspot.com

måndag 10 oktober 2011

Tusen nyanser

Din hy är rödlätt. Håret skimrar i tusen nyanser av grått och brunt och silver.
Din kropp är täckt av målningar. Där finns höga bergstoppar, stjärnor, raketer, blommor, träd, böcker, diamanter, drinkar och robotar, i grönt och blått och rött och gult och svart. Och världens finaste ängel som pekar och skrattar. Och så ord.
Den där kroppen kan vara den skönaste kroppen som finns.


Du har stora kalla fötter, ofta med stora färgglada skor på. Och du cyklar runt som en nysläppt liten illbatting på gatorna med blinkande lampor, ständigt plingandes på cykelns ringklocka. Rött ljus är grönt ljus och grönt ljus är grönt ljus. Och så wohoar och tjoar du ibland. Hög av farten.


När vi promenerar och du håller din arm runt mig, kan jag luta mitt huvud mot din axel, eller lägga kinden mot ditt bröst, samtidigt som vi går. Och du kan pussa mig på pannan och i håret. Det där håret som alltid killar dig i ansiktet när vi ska sova, även fast jag flätar det varje natt.
Om jag ställer mig så högt upp på tårna jag bara kan, nästan på tåspetsarna. Kan jag kyssa dig i samma höjd som du befinner dig på. Annars är trappor bra, att kyssas ifrån.


När du sover smackar du med läpparna och hackar med tänderna och så håller du på att kissa på dig när du vaknar på morgonen. Varje morgon.
Jag snusar dig i halsen även fast du tycker att det kittlas, och jag lindar mina ben runt dig varje natt under några sekunder innan du krånglar dig bort.
Din famn är stor och varm och härlig. Ofta kryper jag in där och vill stanna kvar för alltid. Ibland kan jag knappt andas. Men jag vill vara kvar ändå.
Den där famnen kan vara den härligaste famnen som finns.


Jag är fångad. I ett nät av tusen nyanser av grått och brunt och silver.
Det kan vara det finaste nätet jag någonsin sett.


Inspirerad av ordet "fångst" från http://skrivpuff.blogspot.com

söndag 2 oktober 2011

Jag lämnar dig

I ett hav av tårar
Ful och naken
I ensamheten
Låg jag kvar

Med ett bultande hjärta blottade jag det vita fläsket
Åt de höga suckarna

Jag skrek tyst efter närhet
Försökte försvinna bakom kudden av skam

"Jag lämnar dig här" sa du

Och gick


Inspirerad av ordet "enas" från http://skrivpuff.blogspot.com

söndag 11 september 2011

Det tjocka

Jag vill krypa ur mitt skinn.
Det där kliande, stickande, tjocka skinnet.
Skala det av mig.
Krypa ur det.
Lämna det bakom mig.

För en liten stund vill jag bara vara naken.
Vara jag.
Vara med.

Men det sitter där.
Kliande, stickande, tjockt.
Omöjligt att bli av med.
Jag minns hur jag brukade dra i det.
Jag brukade dra och slita och böka.
Utan resultat.
Det satt kvar.
Det bara sitter där.

Inspirerad av ordet "att minnas" på http://skrivpuff.blogspot.com/

lördag 30 juli 2011

I vilan av solen

Solen har gassat hela dagen. Värmt upp de röda takplattorna på de små stugorna. Fått luften att dallra av hetta. Nere vid vattenbrynet har fiskarna lekt i det ljumma vattnet. Sprattlat vid vattenytan och gett sig tillkänna för världen ovan ytan.
När den gjort sitt, solen. Packar den ihop och lägger sig till ro för att låta älvorna dansa på sjön. De tar varandras händer. Låter sina slöjliknande kroppar svepa över vattenytan, ljudlöst och oändligt. Vackert och smärtsamt.
Jag häpnar. Hör musiken som inte finns. Ser dansen som inte regisserats.
Jag iakttar, utan att vara där.

Jag bär på dina hål

Du planterar hål i min kropp. Svarta hål som växer med tiden.
Du tror att de självläker. Att de på ett magiskt vis smälter ihop till mjuk hud igen. Med tiden.
Men de blir bara större. Större och större och större.
Jag bär runt på dem, hålen. Jag bär dem för att jag inte kan annat.
Jag känner hur de långsamt tar över min kropp. Äter upp mig. Lämnar kvar tomhet och ingenting mer.
Jag är tomheten.
Jag kan inte annat.

måndag 11 juli 2011

Att vara vrång

Min kropp är gjord av glas och rubiner, luft och partiklar
Små vassa nålar sticker genom huden varenda sekund, pickar och pockar, sticker och trilskas

Jag känner det
Pickandet
Pockandet
Trilskandet

Dygnen spelar mig ett spratt
Leker elaka, illvilliga lekar som ingen vill vara med på
Allra minst jag
De dansar vals genom skallbenen och får det att eka mellan öronen

Jag försöker fånga dig
Har försökt hela mitt liv
Kommer fortsätta försöka hela resten av mitt liv
Men du låter dig inte fångas
Inte av mig
Kanske av någon annan
Det vet jag
Men jag tänker fortsätta försöka ändå
För då har jag försökt

Det är ju det som räknas.

fredag 24 juni 2011

En dans

Jag dansar, med famnen full av blommor. Blöta mjuka blommor med ljuva dofter som berusar mitt sinne. Jag glömmer världen för en sekund. Tar barfota steg i det mjuka fuktiga gräset. Det är tyst runtomkring, men i mitt huvud hör jag vacker musik. Som spelas bara för mig.

Mina fötter och armar hör inte ihop. Lever egna liv som jag inte kan kontrollera. Jag bryr mig inte om det idag. Låtsas inte veta.

Idag är det min dag. Min och musikens.


onsdag 22 juni 2011

Motstånd

En svettig tung arm läggs runt mina axlar
Kväver all luft omkring mig
Den är hårig och sticker obehagligt mot min nacke
Bråkar och kräver

Men jag är långt borta dit du aldrig når
Varken med dina svettiga tunga armar eller långa smutsiga hår
Du luktar illa
Förorenar syret runt dig likt en spyende fabrik

Jag andas luft du aldrig får smaka på
Jag går längs vägar du aldrig får se
Jag simmar i vatten du aldrig får känna mot din hud

Du är bara här en sekund
Jag är här en evighet


söndag 19 juni 2011

Rutigt

Du står där, alldeles vacker och vit. Jag ser alla dina rörelser. Yviga, men mjuka.
På ena axeln sitter en fågel. En bländande vit kakadua med mjuka fjädrar och gul tofs på huvudet. Den verkar oberörd av dina hastiga rörelser. Sitter och tittar nyfiket. Studerar.
På den andra axeln vilar en sliten brun axelväska i skinn över den rutiga kavajen. Den ser tung ut. Tynger ner din axel.

Du är märklig. Du vet inte om det själv. Men du kan vara en av de märkligaste människorna jag någonsin mött. Hela din uppenbarelse är märklig.
Jag står på en kall stentrappa, andas in den fuktiga höstluften och tittar på dig. Min halsduk har blivit fuktig, jag har börjat frysa, jag är hungrig och jag är trött. Men ändå vill jag bara stå här, och titta på dig. Tills tiden inte längre finns.


lördag 18 juni 2011

Tragedi

Jag tittar upp mot himlen
Bländas av solen
Önskar att den aldrig mer kom fram
Att det fick regna varje dag.

Jag önskar att min kropp inte var för liten
Och hjärtat inte lika vilt
Jag önskar att människan inte var människa
Att jag slapp vara en av er.

fredag 17 juni 2011

Frukt

Hon kastar frukt på min rygg
Hårda äpplen och små vindruvor som spricker sönder och blir blöta
Jag står med ryggen mot henne
Tittar bort mot den lilla båten i fjärran
Hon kastar och kastar
Ömsom hårt, ömsom trött
Ibland missar hon
Då svär hon och kastar hårdare
Äpplena gör ont

Hon får kasta hur länge hon vill
Tills hon tröttnat
Jag kan stå här i evigheters evigheter
Och titta på den lilla båten

För jag redan är där.


torsdag 16 juni 2011

Komplicerat

Kunde jag smälta in i den vita väggen bakom mig hade jag gjort det igår
Kunde hjärtat sluta brotta sig ur kroppen hade det fått vila
Kunde jag slippa trippa tyst på tårna kanske jag skulle få färg

Kunde jag skrapa ur innanmätet hade jag gjort det idag.

söndag 12 juni 2011

Rundvandring

Jag trycker mitt ansikte mot det nyputsade fönsterglaset. Känner glasets kalla glatta yta mot min näsa. Jag tittar på världen utanför. Iakttar den. Nere på gatan passerar bilar i en strid ström. Blå bilar, röda bilar, svarta bilar. Fram och tillbaka.
Jag står här. Barfota på ett smutsigt trägolv. Med näsan tryckt platt mot fönsterrutan. Nära. Men de ser mig inte.

Det är vår. Marken är våt och färgerna dassiga. Allt skräp som gömts under det vita vintertäcket har nu kommit fram. Ligger utspridda över marken som små bortglömda minnen. Det ligger små grushögar här och var, som inte längre behövs för att skydda mot halka.
Går man ut klafsar det. Marken suger tag i skosulorna och försöker hålla kvar fötterna i sitt grepp. Men jag går inte dit längre. Ut.

Jag lutar mig tillbaka. Ser fettfläckarna som mitt ansikte lämnat efter sig på den glasklara fönsterrutan. Ser den lilla ringen av imma från de fuktiga andetagen. Fokuserar blicken på någonting långt borta. I parken ovanför vägen sitter en ensam dam på en bänk. Hon har en liten hatt på huvudet. Sitter bortvänd och blickar framåt. Ser rofylld ut. Kanske sorgsen.
Jag dricker en klunk vatten från glaset som står bredvid mig. Det är ljummet och fullt av små syrebubblor. Smakar ingenting.

Jag öppnar fönstret på glänt. Känner doften av blöt mark tränga in. Andas genom den lilla springan och låter den friska luften strömma mot mig. Stänger strax igen. Väntar på värmen. Väntar på sommaren.

tisdag 31 maj 2011

Graverande

Långt borta kunde han höra tystnaden. Han kunde höra hur den sakta närmade sig. Hur den kröp och smög som om ingen skulle lägga märke till den. Men han hörde. Han såg.

Han kände hur värken i hjärtat gjorde sig påmind. Den där saknaden. Den som inte går att definiera. Som bara ligger som en hinna runt hjärtat och kniper åt tills det inte finns något mer att knipa åt. Som inte går att komma undan.

Det mullrade där borta. Längst bort i horisonten. Det som varit sedan var snart nu och här. Väldigt nära.

Han kisade bort mot tystnaden. Lyfte på den rutiga gubbkepsen och mumlade tyst för sig själv.

måndag 30 maj 2011

Skenbart

Hon drog handen genom sitt mörka lockiga hår. Lät fingrarna långsamt leta sig igenom de små tovorna som bildats av vindens blåst. Hon spanade upp mot trädkronorna och sedan ner igen. Högst däruppe hade en färgglad drake fastnat bland grenarna. Den hade hängt där sedan länge. Färgerna hade bleknat av sol och regn och svansen fanns inte längre kvar.
Det var här de skulle träffas igen. Under trädet med draken. Den som en gång varit färgglad och svävande. Det var här de träffades förra gången, och gången dessförinnan.

Hon var inte orolig. När som helst skulle han dyka upp med sina gyllene nötbruna ögon. De där fantastiska ögonen. Han skulle stå där framför henne och nudda hennes läppar med sina fingertoppar, som han alltid gjorde.

Hon drog upp axlarna mot huvudet och stack ner händerna i jackfickorna. Sökte efter värme när höstkylan försökte omsluta henne.
Utanför var det ingen som visste. De som inte ingick i deras tvåsamhet visste ingenting. Trodde att allt var som vanligt. Som det alltid varit. Det fick de fortsätta tro, för nu var han här. Stod framför henne.
Allt annat försvann.


lördag 14 maj 2011

Återvinna

Jag trippar på smala stigar
Låter barren sticka mig under fotsulorna
Gömmer mig bakom buskar och tjocka trädstammar
Låter ingen se eller höra mig
Jag kryper ner bakom de stora grå stenarna
Smälter in i den frodiga omgivningen

Långt borta mellan barkbeklädda trädstammar stirrar han på mig
Bland buskarna, med ögon stora som klot
Han viker inte med blicken
Iakttar ogenerat
Trots att jag gömmer mig

Han får aldrig nog
Hans begär är outtörstligt
Han vill svepa med sin blick över mig om och om igen
Återanvänder bilden av mig

Jag låter honom titta
Låtsas inte om honom
Hatar ibland
Njuter ibland

Han är där
Han andas högt
Är ständigt närvarande i periferin
Vi är två om det här

söndag 8 maj 2011

Värk

Jag är den du trodde att du ville lära känna.
Jag är klumpen i ditt bröst och tårarna i dina ögon.
Den som växer likt en svulst i ditt mellangärde.

Jag hälsar på i dina drömmar.
Färgar dem svarta av rök.
Du förstår aldrig varför.
Vill inte se.

Jag är värken i ditt hjärta och sorgen i din blick.
Jag är den som drar dig tillbaka när du försöker gå framåt.
Jag kastar min tunga mantel över dig.
Har dig fångad i mitt nät.

Du kommer aldrig undan mig.


söndag 24 april 2011

Panik

Hon harklade sig
Svalde hårt
Paniken hade lagt sig
Kvar fanns endast en bitter eftersmak
Av det som funnits.

En dröm som förvrängdes
Blev till någonting annat än det som skulle vara
Mörkret hade lättat
Solen trängde in
Sprängde sönder den svarta dimman.

Hennes läppar var torra
Strupen skrek efter vätska
Men allt hon förmådde sig
Var att vända sig om
Stirra in i den smutsigt vita väggen.


torsdag 21 april 2011

Får jag?

Får jag följa med in i din värld ett litet ögonblick?
Får jag känna hur det känns att leva där?

Får jag kliva ur min lilla bubbla, in i din stora?
Bara en liten stund.
Jag lovar att inte röra någonting.

Får jag höra fåglarna kvittra, fast med dina öron?

Jag lovar att lämna tillbaka allt och glömma
Att jag någonsin var där.


onsdag 13 april 2011

En nyckel

Vi rimmar ikapp
Leker med orden och förvränger bokstäver
Försöker få dem att passa ihop som pusselbitar.

Jag stal din nyckel och tittade in
Ryggade tillbaka och gömde mig.

Utanför härjar världen fritt
Utan kontroll
Utan sans

Jag är endast en marionett
Dansar till pipan någon okänd spelar på
Försöker ta beslut någon annan redan tagit
Jag rycker med armarna
Sparkar med benen
Slänger med huvudet.

En blank trädocka med tom blick
Ingenting mer.


fredag 8 april 2011

Lösning

Kanske har jag lösningen i min hand
Ett stort glas med rött vin
Som dimmar igen mitt sinne
Får mig att vilja

Leva

torsdag 7 april 2011

Sovra

Jag betraktar dem på avstånd
Människorna
Men allt jag ser är yta och skräp.

De har hårda kanter och kalla händer
Skrumpnade hjärtan och svarta lungor
Men de vet inte ens själva om det.

Med öppna handflator
Stora som flaggskepp
Försöker de fånga allt som kommer i deras väg
Tar allt de vill ha
Utan att sovra

Jag trodde att de visste
Att jag inte var en av dem
Att jag bara hälsade på
Men de släppte ju aldrig taget.


onsdag 6 april 2011

Statistik

Statistik
Rör mig inte i ryggen
Men det gör du.

Du bankar till mig hårt ibland
Så jag nästan tappar andan
I ryggen.

Jag får blåmärken som värker
Jag har kalla ögon i nacken
Dina händer är hårda.

Men det gör ingenting
Jag står ju ändå bara här
Och blundar.

onsdag 30 mars 2011

Ett rosa hjärta

Han bar mitt röda armband runt sin handled
Det där som en gång gick sönder när vi klev av bussen
Fortfarande trasigt
Lysande rött

Jag fick ett hjärta på axeln
Ett rosa hjärta med klistrig baksida
Det satt på en lyktstolpe
Höll vita och rosa ballonger på plats
Han buffade dit det
Innan vi skiljdes åt
Han till sitt röda
Jag till mitt vita

Våra sår skavde under ytan
En lätt kyss på kinden
En varm kram

Jag vågade inte vända mig om


måndag 28 mars 2011

Försumma

En öronbedövande tystnad
Oönskad
Men självvald

Två bilder som omöjligt kan sammanfogas
Den vackra
Den svarta

Kom för nära en flammande eld
Brände mig
Drog mig tillbaka
Till tystnaden

Den mjuka, fluffiga bomullen
Byttes mot rispande knivar

Kanske vågar jag sticka ut stortån en dag igen
Tills dess stannar jag här.


söndag 27 mars 2011

Att vara bäst

Jag ser dig hela tiden
Fast inte på riktigt
En blå cykel i ett skyltfönster
En lampa i ett fönster
En grön prick på chatten

Så nära
Så långt borta

Fryser och tänker på dig
Äter mango och tänker på dig
Skriver och tänker på dig
Sover och tänker på dig

Det där som varit
Det där som skulle vara
Det där som blev

Vi var ju bäst


fredag 25 mars 2011

Att försöka

Dansar försiktigt under vattnets brännande strålar i duschen
Till rytmiska toner av piano
Sluter ögonen
Fryser och svettas
Åmar mig
Kråmar mig
Låter händerna smeka den nakna huden under vattenfallet

Skriver brev som aldrig skickas
Handlar mat som inte äts
Försöker att inte känna
Men känner
Försöker delta
Men vill inte
Försöker undkomma det apatiska inför livet

Stirrar ut genom glasrutan
Över de platta hustaken
Ser rörelser
Livet
Vita flaggor som fladdrar hårt i vinden

Längtar efter natten
Det tjocka trygga mörkret
Stillheten och tystnaden
Längtar efter sömnen

Men inte efter drömmarna

tisdag 22 mars 2011

En idé

Med hela världen i sin famn sträckte hon sig ut efter något annat
Något mer.
Tappade samtidigt världen med ett plums i havet under hennes fötter. Den gled över hennes lår och sjönk som en viktad kanonkula. För djupt.

Kvar fanns endast en tom famn och en arm som inte räckte fram.


måndag 21 mars 2011

Göra något snabbare

Ett skarpt månljus lyste in genom fönstret
Jag kikade ut. Den var stor, glödande och rund
Jag ville ta mig ut i kylan och vidröra den
Ställa mig på ett berg med klotet tätt intill. På beröringsavstånd.

Låta månljuset spegla tårarna och marsvindarna färga mina läppar blå
Låta bergsstenen tränga in i mina ben genom fötterna.

Men jag hann inte, innan den försvann bakom de tjocka molnen. Innan det blev mörkt.
Kvar stod jag barfota på det vita golvet och tittade ut genom den smutsiga fönsterrutan
Insåg att det var för sent.

tisdag 15 mars 2011

Muta

Du kan titta kallt på mig
Du kan titta varmt på mig
Du kan locka med ditt sneda leende och försöka få mig på fall.

Du kan förlänga armarna i ett försök att nå månen
Locka med guldskimrande strimmor och väldoftande växter.
Låtsas att det är ljust och skirt, vackert och sprött.

Du kan försöka visa mig världen
Försöka visa mig livet
Du kan göra jorden mörkare och låtsas att ingen märker.

Men du. Kan inte. Muta mig.

söndag 27 februari 2011

Igår

Du ristade in mitt namn i barken
lovade att ingen skulle se
Andades tyst och försiktigt, så röken nästan försvann.

Du pekade upp mot trädtopparna
med hela din vantklädda hand. Lovade att det gömda bara var vårt.
Dina ord var fyllda av vassa taggar
som bara jag kunde höra.

Trodde dig aldrig. Ville aldrig.

En månskära skänkte oss en gnutta ljus
lät mig se din hud glöda
Tårarna färgades isblå
föll till marken som hårda spikar.

måndag 21 februari 2011

Metod

Hon var värme och kyla på samma gång.
Betade av dem en och en, i tur och ordning. Metodiskt.
Uttalade orden de krävde. Med darrande läppar och låg röst.
Visste vad som krävdes. Gav vad de ville ha.

Hon släckte eldar med kokande vatten som skållade hennes skinn.
Duckade för vinande stenhårda grenar som siktade mot hennes ansikte.
Kramade jorden på marken till små hårda bollar.
Hon fäste blicken långt borta i horisonten och följde sakta stigen alla redan gått innan henne.

tisdag 15 februari 2011

Kärlek

Ett varmt andetag mot min nakna hals. En varm fuktig pust av välbehag.
Stora händer som varsamt smeker mitt tunna skinn. Ritar hjärtan med lätta fingertoppar över hela min kropp.
Doften av omtänksamhet och värme sitter kvar i kudden som jag kramar i din frånvaro.
Silvergrå hårstrån som gnistrar i solens ljus. Blandas med gyllenbrunt.
Den stora varma famnen jag somnar i varje natt.

Han, som fick sprickorna i marken att sammanfogas.
Han, som planade ut uppförsbackarna.
Han, som färgade himlen röd.

Han, som håller min hand.

söndag 13 februari 2011

Tolerera

Hon puffar i mig. Knuffar med armbågen. Hårt och utan känsla. Gärna rakt i revbenen.
Jag vet inte vad hon vill mig. Undrar om hon någonsin kommer att lämna mig ifred. Låta mig vara i min bubbla. Själv.
Jag säger ingenting. Bara suckar och tittar frågande.

Hon pratar konstant med mig. Pratar, pratar och pratar. Jag undrar om vad. För jag förstår inte ett ord. Jag hör. Men förstår inte.
Långa utläggningar om ingenting. Nonsens som dör i luften innan någon orkat bry sig.

Hon skickar meddelanden. Jag svarar inte.
Hon ringer. Jag lägger på.
Hon knackar på dörren. Jag släcker lamporna och vägrar att öppna.

Jag gömmer mig.
Hon märker det inte ens.

tisdag 8 februari 2011

Koncentrationsförmåga

Rödsprängda ögon
Tunga ögonlock
En insida utan substans
En enda stor gäspning

måndag 7 februari 2011

Medkänsla

Små och taggiga låg de där. Intill diket en ljummen sommarkväll.
Kajsa tvärbromsade sin rosa lilla cykel och iakttog andaktigt de små liven som knappt levde längre. Små späda kroppar oförmögna att röra sig. Värkande och lidande.
Lite längre bort längs den smala grusvägen låg mamman. Livlös och kall.
Hårda hjulspår av inbromsningar vittnade om vad som skett. En moped mötte en liten taggig familj som vankade längs vägen.
Hårt gummi mötte mjuka kroppar.

Kajsa fick tårar i ögonen. Kände hur maktlösheten greppade tag om hennes mage.
"Måste hjälpa!" tänkte hon och lade ner sin badhandduk i cykelkorgen.
Med försiktiga barnahänder lyfte hon sedan ner de två små ungarna i cykelkorgen och ledde cykeln ända hem, djupt koncentrerad på att undvika att stöta på stenar eller gupp på vägen.

Kajsas mamma mötte henne och de små kottarna med varma ögon. Lade ut mjuka frottéhanddukar i badkaret och förvandlade det till en mjuk, varm och ombonad plats. Med mjuka vantar fick Kajsa sedan lägga dem tillrätta. De lät sig omhändertas. Oförmögna att kunna göra motstånd.
De kokade välling som Kajsa fick mata dem med. Med en liten pipett fick de i sig små droppar av näring. Men de ville inte äta mycket. Mest låg de där. Hjälplösa och små.

I flera dagar pratade, vaggade, strök och matade hon dem. Tills de en dag låg livlösa med blod som bildade en blygsam liten pöl vid munnen.
-Inre skador, sa Kajsas mamma och torkade varsamt de små tårarna från hennes kinder.
-De blödde inifrån.

Kajsa grät stilla. Hon visste ju hur det kändes.
Att blöda inifrån.

lördag 5 februari 2011

Självsäkerhet

En genomskinlig skör tråd
bär henne genom livet
Ibland är den stark
ännu oftare svag

En ton av blått
En ton av självförakt
En lek med livet
En lek med känslan

Den finns där.
Stark
Och jättesvag

torsdag 3 februari 2011

Ängslig

Snöflingorna singlade försiktigt ner från himlen. Stora, vita och ulliga. Begravde sakta marken med ett mjukt fluffigt täcke. Runt omkring rådde vardagskaos. Ett virrvarr av stressade bilister som gasade, bromsade och tutade omvartannat. Försökte tränga sig fram fortast möjligast. Jagade sekunder.
Hennes röda cykel slirade runt i den nyfallna snön. Hon kämpade för att ta sig fram. Stod upp och trampade hårt på pedalerna så svetten lackade.
Hon kastade en ängslig blick över axeln innan hon svängde vänster och hoppades att hon inte skulle bli påkörd eller prejad. Hon var endast en liten myra i ett myller av hårda metallskal. En pissmyra bland elefanter som inte såg var de trampade.

En snövall blockerade vägen och tvingade henne till att hoppa av och leda cykeln. Andfådd och svettig snubblade hon framåt. Ville bara hem.
Hon försökte stänga ute ljudet av bilmotorerna och resten av världen. Fäste blicken framför sig och bara gick.

Sjöblöt i svett och med snöblöta kläder sjönk hon ner på golvet i hallen. Drog av sig mössan och lutade huvudet mot dörren bakom sig. -Aldrig mer. Tänkte hon.
-Aldrig mer!

onsdag 2 februari 2011

Ambitiös

Textmarkören blinkar illvilligt och uppfordrande mot henne. Ett svart streck mot vit bakgrund i ett Worddokument utan namn.
-Skriv! Skriv då!, Kom igen! Skriker det mot henne.

Hon stirrar stint tillbaka. Inuti ekar det tomt. Det finns ingenting där. Ingenting som kan komma ut i text. Ingenting att formulera. Det är bara ödsligt och tomt.
Hon knackar lite med fingertopparna mot de vita platta knapparna på tangentbordet ibland. För att känna känslan. Kanske frammana ett ord eller två.
Skriver sakta, nästan motvilligt en halv mening. Suddar snabbt ut allt igen.

Utanför strålar solen. Utanför sjuder livet.
Det tigger och ber om hennes uppmärksamhet. Knackar hårt på fönsterrutan. Men hon låtsas att inte se. Vägrar att öppna.

På bibliotekets sunkiga toalett såg hon texten någon klottrat dit med en blå bläckpenna på dörrkarmen: "Livet är ett ändlöst springande mellan två meningslösa punkter"

Hon såg det framför sig fortfarande.
Ibland känns det så.
Typ idag.

måndag 31 januari 2011

Rikt känsloliv

Med glödande ögon stirrar hon stint på mig. Hennes ilska går inte att ta miste på.
Jag hade gjort det igen. Retat upp henne utan att egentligen veta hur.
Läpparna formar sig i stora rörelser och hon blottar sina tänder. Stora ord färdas som spjut i luften. Brännande heta.
Jag ser. Men jag hör ingenting. I mitt huvud nynnar jag istället stilla på den lilla melodin jag alltid bär med mig.
Jag tittar på henne, ser hennes vrede. Låtsas förstå. Men bryr mig egentligen bara inte.
Hon kan stå där med sin svarta vrede.
Den kan hon behålla för sig själv.

söndag 30 januari 2011

Rynka

En rynka i pannan
djup fåra av oro och bekymmer.
Höjda ögonbryn som strävar mot hårfästet
tankar som snurrar i vansinne.

Uppgivet slätar den ut sig
lägger sig tillrätta.

Ger upp.

lördag 29 januari 2011

Åstadkomma

Snön låg som ett gnistrande mjukt täcke över marken. Hon skred fram.
Nakna mjuka fötter deformerade de vita iskristallerna under henne.
Kölden grävde sig upp genom fotsulorna. Utan att be om ursäkt. Bedövade de kritvita tårna, färgade dem sakta blå.
Det långa mörka håret hängde vilt och rufsigt ner över axlarna. Sträckte sig som en enbuske över den pälsbeklädda ryggen. Vilade stilla mot kappan som fladdrade runt benen ikapp med vinden.

Hennes blick var tom och trött. Mörka och bottenlösa gnistrade de ikapp med isen.
Hon andades djupt och långsamt. Skapade skarpa rökmoln i kylan. Lät den komma henne nära. Välkomnade den.
Hon böjde sig ner, doppade fingrarna i det isande vita. Kramade.
Formade sakta en stor klump av vit iskall snö. Framför sig såg hon ett isslott, men en snöklump var det enda hon lyckades åstadkomma.

onsdag 26 januari 2011

Ansträngd

Hon drog upp axlarna och lade uppgivet armarna i kors tätt intill kroppen. Den halvt urdruckna kaffekoppen stod på skrivbordet och hade bildat bruna kafferingar på den vita bordsytan.
Hon stirrade med ansträngd blick framför sig. Mötte den stora ljusbruna anslagstavlan med blicken. Den hade växt sig större sedan sist. Blivit gigantisk. Fyllts på till bredden med skrikrosa post-it lappar. Allt skulle hinnas med, allt skulle bockas av. Lapparna stirrade hånfullt tillbaka på henne. Stack som nålar i hennes svullna ögon. Fick hennes hjärta att slå fortare. Några darrande extraslag. Stressen var ett faktum. En känsla som grävde ett djupt mörkt hål längst ner i magen.
Hon tittade sig omkring, försökte hitta en utväg. Eller åtminstone en genväg. Men den fanns aldrig där.
Ingen dold lättsam stig hur mycket hon än sökte efter den.

tisdag 25 januari 2011

Hemlängtan

Jag längtar.
Efter dig.
Efter din varma famn.
Efter alla dina ljuva kyssar, ditt fina leende och dina blå ögon.
Efter dina mjuka läppar.

Jag längtar efter närheten till din kropp. Ditt hjärta.
Jag längtar efter ditt skratt.
Efter din värme, ditt fluffiga hår och dina kyssvänliga kinder.

Efter dig.
Hem.

måndag 24 januari 2011

Dagens första tanke

Ett mörkt rum.
Ett varmt andetag i nacken.
En telefon som med sitt alarm väcker oss ur sömnens dvala. Skär genom luften. Luften som blivit rå och fuktig av långa djupa andetag.
Kondens på insidan av fönsterrutan intill oss.
Under duntäcket är det varmt, av kroppsvärme och naken hud.
Av kärlek.

Hummande under täcket.
Trassligt och strävt hår.
Sömn i ögonen och svullna röda läppar.
Sträcker ut mina lemmar som blivit stela efter nattens stillhet.
Varma ömma kyssar i nacken. Vänder mig om, söker mig mot värmen. Kyssar i ansiktet från stora blå ögon. Leendet som kikar fram i mörkret bakom tunga ögonlock. En hand som smeker ryggen lätt och varsamt.
"Det är för tidigt" tänker jag.
Gosar in mig i kudden samtidigt som sängen blir större och värmen försvinner.

söndag 23 januari 2011

Ett hyss

En labyrint.
En krokig igenväxt stig.
Prunkande grön.
En hemlig plats
på hemlig ort
som ingen ser.

Ett pillemariskt leende
från han som såg.
Han som gick barfota
över stock och sten.
Springande.
Stapplande.
Lunkande.

Han som inte nöjde sig
utan lek.

torsdag 20 januari 2011

Dagens bästa stund

Mörkret sänker sig över Stockholm. Dagen övergår till kväll. Natt.
Utanför de smutsiga fönsterrutorna är det svart och tyst. Endast månens starka vita sken lyser in i min värld. Bilarna har slutat tuta och människorna slutat springa.
Jag trotsar klockan. Trotsar dygnsrytmen. Trotsar den dova tröttheten som kopplar sitt grepp om mig om dagarna.
Njuter av stillheten. Njuter av att inte förväntas prestera. Producera.
Låter suset av den sovande staden lägga sig som en dimma över takåsarna.
Blickar ut.
Skriver. Tänker. Gråter.
Andas.
Förlänger livet en smula.
Invaggas i nattens stillhet.
Min frizon från livet.

Åldras

Världen var en liten plats.
Världen var det jag kunde se och det jag kunde höra. Det jag kunde vidröra.
Världen var vad som fanns runt mig. En mjuk plats, fylld av kärlek.
Den var min egna, jag formade den som jag ville. Den var vad jag ville att den skulle vara. Den var vacker. Den var fin.

Men den blev större. Växte som en svulst i takt med dagarna som passerade.
Under ytan och långt borta lurade demoner. De fanns alltid där. Jag visste bara inte.
Lärde mig. Att den består av mer än rosa fluff och röda hjärtan.
Den blev råare. Kallare. Hårdare.
Mörkare.

onsdag 19 januari 2011

Avyttra

Med fingrar fläckiga av smuts rotar han vant igenom papperskorgen. På jakt efter någonting. Något som kan vara värt att spara. För där, bland kladdigt glasspapper, använda näsdukar, fimpar och snus fanns det skatter. Det kunde vara en sko. En skrynklig lapp med text. Eller något helt annat. Något spännande.
Tomburkar brydde han sig inte så mycket om. Visst tog han dem när de låg där framför honom, men det var inte dem han letade efter. De krävde mer jobb att släpa på och panta än vad de gav i vinning tillbaka. Men han gjorde det ändå. Tog hand om dem. Mest för att man skulle.

Men hans ögon och fingrar sökte ständigt efter någonting helt annat. Sådant som var skräp för andra. Vanliga människors avyttringar.
Ibland lyste det som guld mitt bland allt bråte och han fiskade upp det med andakt.
Varje dag var ett nytt äventyr.
Varje ny soptunna en oupptäckt guldgruva.

måndag 17 januari 2011

Motsättningar

Röd sammetsridå. Svettdroppar som formas till små pärlor i pannan. Växer tills de blir tunga och börjar rinna. Sakta ner mot ögonen.
Röda läppar. Varsamt målade med darrig hand.
Förväntan, längtan, nervositet. Skräck.

Surret av människoröster. Dova ljud och rörelser i mörkret bortanför strålkastarna. I det blinda.
Hjärtat som bultar innanför västen. Hårdsprayat hår. Lindat till korkskruvar som faller fritt under den höga svarta hatten.
Längtan, efter strålkastarljuset. Rädslan, för stålkastarljuset.
Det skoningslösa.

lördag 15 januari 2011

Tillta

Vinden tilltog.
Blev till storm.
Förstörde.
Rev och slet.
Skapade trasor.
Revor i landskapet.

Revor, som små rivsår
i den annars välmålade fasaden.
Skönhetsfläckar som irriterar ögat
gör det vackra fult.
Fult.
Fulare.
Fulast.

torsdag 13 januari 2011

Manipulera

Han manipulerade hennes sinne. Fick henne att se något annat. Någonting bortom det enkla och det lätta. Skapade en dunkel dröm i fiendeland. En plats för henne i mörkret.

Mitt bland det ulliga och mjuka fanns en härva av taggtråd som förlorat sina vassa spretande taggar. Förlorat det knivskarpa någonstans på vägen.

Han förvred hennes tankar. Hela hennes sinne.
Kom alltid att finnas där.
I drömmen.
I fantasin.

onsdag 12 januari 2011

Förslag

Snöflingor, stora som tefat
dansar en vals i vinden.
Yr
som en jättelik snökula någon ruskat om.

Jag sitter i mitten.
Blickar upp
mot vit himmel.
Skickar med all min kraft upp en tanke.

Ett litet förslag.

tisdag 11 januari 2011

Förändra utseende

Den kalla leran smekte hennes lår. Klädd i sin finaste vita klänning med skirt tyg satt hon i den undangömda lilla tjärnen i skogsgläntan. Lät det kalla vattnet omsluta hennes kropp. Hennes vita skinn.
Det midjelånga eldröda håret hängde i blöta testar. Bredde ut sig i vattnet runt henne som en stor solfjäder.
Vattnet var mörkt och fullt av fladdrande sjögräs som ogenerat smekte hennes tår och bara ben. Försökte ibland fånga henne i sina nät. Slingra sig runt anklarna och slita henne mot en okänd plats dit ingen någonsin hittar.

Spegelblankt, tyst och stilla.
Hon lutar sig framåt och tittar ner. Ser sin egna spegelbild reflekteras på vattenytan. Ser sig själv, fast med ett annat ansikte.
Den vita klänningen lyser upp den mörka ytan. Gör det hela uthärdligt.
Hon visste att hon skulle klara det. Bara inte hur.

måndag 10 januari 2011

Finnas

Hon lekte tyst för sig själv. Bildade små bubblor av saliv som sprack mot de ljusröda läpparna. Lät den skarpa doften av nyklippt gräs fylla näsborrarna samtidigt som hon kisade mot den starka solens gula strålar.
Långt borta kunde hon se svarta konturer av fåglar som flög ikapp med vinden med de svävande molnen som bakgrund. En vild dans i luften.
Natten låg som en vag dimma i hennes minne. Suddiga ansikten i mörkret. Glansiga, med rödsprängda ögon och frissigt hår. Öl och dans tills solen gick upp och svetten blandats med resten av det pulserande dansgolvet. Tills natten blev till morgon.
Hennes ena svarta sko försvann någonstans på vägen. Hon mindes inte var.

Otåligt trummade hon med fingertopparna mot den rutiga filten under henne. Rastlösheten hade sitt grepp om hennes kropp. Kunde inte slappna av, kunde inte bara vara.
Hettan fick allt runt omkring henne att gå i slowmotion. Luften stod stilla och stockade sig i halsen.

Hon blickade ut över det grönskande sommarlandskapet framför henne och tänkte att livet trots allt var ganska fint.
Att finnas kan vara ganska fint. Ändå.

söndag 9 januari 2011

Svalt

Jag var en av dem.
En av alla de som existerade men inte fanns. Som iakttog utan att delta.
Låtsades att inte se. Men jag såg. Allt. Inifrån bubblan av okrossbart glas.
Formades likt en grå lerklump på en drejskiva som snurrade för fort. Hann aldrig riktigt med. Förblev en oformlig klump.
Svalde hårt. Blundade. Glömde.