Världen var en liten plats.
Världen var det jag kunde se och det jag kunde höra. Det jag kunde vidröra.
Världen var vad som fanns runt mig. En mjuk plats, fylld av kärlek.
Den var min egna, jag formade den som jag ville. Den var vad jag ville att den skulle vara. Den var vacker. Den var fin.
Men den blev större. Växte som en svulst i takt med dagarna som passerade.
Under ytan och långt borta lurade demoner. De fanns alltid där. Jag visste bara inte.
Lärde mig. Att den består av mer än rosa fluff och röda hjärtan.
Den blev råare. Kallare. Hårdare.
Mörkare.
Verkligheten med att växa upp. Att konfronteras med den istället för den vackra sagovärld man levde i. Den minns jag knappt. Mycket har hänt sen dess. Vägrar dock tro att den ska va så mörk. Gillar helt klart första stycket mest!
SvaraRadera