Hon stirrade med ansträngd blick framför sig. Mötte den stora ljusbruna anslagstavlan med blicken. Den hade växt sig större sedan sist. Blivit gigantisk. Fyllts på till bredden med skrikrosa post-it lappar. Allt skulle hinnas med, allt skulle bockas av. Lapparna stirrade hånfullt tillbaka på henne. Stack som nålar i hennes svullna ögon. Fick hennes hjärta att slå fortare. Några darrande extraslag. Stressen var ett faktum. En känsla som grävde ett djupt mörkt hål längst ner i magen.
Hon tittade sig omkring, försökte hitta en utväg. Eller åtminstone en genväg. Men den fanns aldrig där.
Ingen dold lättsam stig hur mycket hon än sökte efter den.
har du funderat på att lägga slutet efter "hur mycket hon än sökte efter den"? det blir en större effekt, som en klimax efter alla tidigare värdeord.
SvaraRaderaPoetiskt.Gillar post-it lapparna som stirrar hånfullt.
SvaraRadera(O)Gillar alltihop;)
SvaraRaderaIn i väggen ska vi andra, från den ena till den andra...stressa stress, stressa stress, låt oss aldrig stilla stå ;)
SvaraRaderaKänner hennes stress krampaktig i mage. Bra målat.
Tack för era kommentarer!
SvaraRadera@Onomatopoet: du har helt rätt, har tagit bort sista stycket nu. Tack för förslaget! Uppskattas :)
Hurril är nog hälsingemål...jag har några ord kvar sedan jag växte upp där.
SvaraRaderaAngående din text idag, så kände jag att jag själv blev stressad av att läsa den.
Bra gjort