Ge mig lite rött

Igår släppte jag ut dem
Alla fåglarna från mitt vardagsrum
De var i tusen och åter tusen vackra färger och de flaxade runt så dammet yrde tillsammans med små fjädrar i luften
Det var kalabalik, precis som jag visste att det skulle bli
Precis som jag ville

Hade de kunnat skrika hade de skrikit
Istället kraxade de högljutt
Jag vet inte om det var av glädje, sorg eller rädsla de lät
Och jag kunde inte fråga

De är borta nu
Allt som är kvar är tomt och vitt och luktar fågelkiss
Och jag saknar dem inte det minsta
Jag saknar inte fjädrarna, skriken eller klorna
Eller de svarta små ögonen

Men jag saknar färgerna

Lalala

Du vet alla de där gångerna när du är som allra mest ledsen.
Avgrundsledsen.
När allt runt dig är askgrått och jävligt och vinden blåser dig hårt i ansiktet så det gör ont.
När fingrarna värker av kyla och blir vita, blå och röda, och sedan svarta små stumpar.
När hjärtat är för litet för din kropp och du vill kasta det långt ner i ett nattsvart hav så det kan sjunka och försvinna spårlöst ner i en kladdig gyttja.
När dina ögon nästan dränks av salta tårar som aldrig tar slut utan istället bildar en ocean där du får simma runt i oändligheters oändlighet. Ensam.

Du vet då.

Då ställer jag mig upp. Ler. Och så sjunger jag min hymn.

Tack för lånet

Vet du. Jag tror att jag måste lägga ner dig i en liten porslinsskål.
Jag ska försöka att inte skvalpa ut något på vägen.
Jag kommer att gå barfota på trägolv, isiga gator och mjukt gräs och få stickor under fötterna samtidigt som jag balanserar dig mellan mina frusna fingrar.
Du behöver bara ligga kvar där, i botten. Och skvalpa runt i takt med mina fotsteg. Det klarar du. Det vet jag att du gör.
Och du gör det fint.

Och du. Vet du. Jag har klippt av mig håret. Kortare än kortast för att ingen ska kunna slita tag i det på vägen. Jag vet ju att de kan ta ett hårstrå, eller ett stort sjok av hår. Men nu blir det svårt, för jag kan gå snabbt och håret kommer inte att fladdra efter mig i vinden. Ingen kommer hinna.
Ingen kommer nå.
Jag är lite fulare nu. Såklart. Lite fulare och så luktar jag illa.
Men det gör ingenting. Eller det gör inte så mycket. För jag visste det igår. Och så visste jag det i förrgår. Och så visste jag det i förrförrgår.
Och bara man vet, så gör det inte så ont.

Vet du. När vi kommer fram ska jag vaska fram dig ur skålen igen. Och så ska jag ställa tillbaka dig på din plats. Där du alltid ska stå.
Ingen kommer märka något. Jag lovar.
Inte ens du.

Du kommer bara att vara lite trött.

Förut

Det var så längesedan nu

Så länge längesedan du nöp mig i skinnet varje dag

Ändå minns jag fortfarande den svidande känslan i skinnet och hur dina fingrar kändes mot min hud

De var alltid så kalla

Jag minns hur du brukade vända din stora rygg mot mig

Och hur mycket jag än fingrade på den så hände ingenting. Jag hittade liksom aldrig den där magiska knappen som jag kunde trycka på som släppte in mig. Jag tror inte ens att den fanns. Eller så var den trasig. Eller så var det bara jag som inte hittade den

Jag vet inte

Men det var längesedan

Det vet du också

Man skulle kunna säga att vattnet har hunnit bli ljust och mörkt och ljust igen sedan dess

Eller att jag kastat min mage så långt jag kunnat och sedan hunnit springa och hämta den igen

Det skulle man kunna säga

Men jag vet inte

Jag vet bara att jag lurade dig

Och du gick på varenda litet ord

Idiot

På håll är du nära

Jag ser dig ibland. Du står bland alla människor på perrongen. Mitt i gröten av alla de där minuterna och sekunderna de försöker lägga ner i sina fickor. Du brukar titta på dem och fnittra ner i halsduken och trampa lite med fötterna för att hålla värmen.

Jag ser dig alltid bara på det där vanliga avståndet. Närmare vågar jag aldrig gå. Jag vet ju att du skulle bli både blå och röd och gul på samma gång om du visste att jag var här. Du skulle sluta fnittra och börja springa. Och jag skulle stå kvar på min fläck och förbanna mig själv igen och igen och igen.

Så länge du inte ser mig kan jag titta på dig. Och så länge ditt fnitter landar i halsduken och stannar kvar där vet jag att allt är okej. Till och med lite bra.

Jag skulle aldrig missa en sekund eller ens en millisekund av dig. Jag sparar blinkningarna till senare och lämnar orden till natten. För de behövs inte nu.
Och så andas jag in dig. Hela dig. Jag stjäl all den där rena luften runt din kropp och håller andan så länge jag kan. För jag vet att luften blir tunnare och du sedan försvinner fortare än fortast.
Och då får jag stå kvar där. Och vara genomskinlig. Och lukta blomma. Och titta på skorna.
Tills nästa gång.
Och nästa.

Till låns

Lek nu lilla pojke
Lek bland körsbärsblommorna, vattenpölarna och sanddynerna framför dig
Se till att du leker tills lekarna tar slut och surtanten säger åt dig att sluta. För det finns alltid en surtant som bestämmer när leken är slut
Så passa på
Låt världen landa i din lilla hand och få vila där en stund
Smek den snällt med dina smutsiga små fingrar och blunda sedan hårt så ska du få se hur den försvinner igen

Njut så mycket du kan lilla pojke
Du kommer nämligen aldrig få leka igen

Fröken blå

Jag vet att det är svårare för dig
Allt är lite svårare för just dig
För du är så liten och allt annat är så himla stort
Men hur liten du än är så vet jag att du kan
Du kan låta din blåa kappa hasa ner längs kroppen och kasta den åt fåglarna på den stora ängen
Och du kan sedan lämna den kvar där den landar
För vet du, de tar hand om den
De tar hand om allt
Bara lämna den kvar i det torra gräset och gå

Och fast det är svårt och allt är så ofantligt stort och jobbigt kan du lämna kvar dina blå små skor där du står
Bara kliv ur dem och lämna dem där
Det går bra. De tar hand om dem också

Sedan kan du gå raka spåret eller kringelkrokiga vägar tillbaka igen. Du får välja
Bara du lovar
Lova, lova, lova
Att du aldrig blir sådär blå igen
Lilla söta fröken