fredag 24 december 2010

Tillfriskna

Genom vattnets kluckande mot sina öron kunde hon höra en vissling. Förvånat lyfte hon ansiktet från vattenytan och sökte kisande med blicken efter källan till ljudet. Genom den immiga snorkelmasken kunde hon se honom. Där, långt uppe på de svarta klipporna stod han. Mannen. Den spensliga mannen med svarta badshorts. Han stod barfota på det största klippblocket med svart kort hår som krullade sig av det salta vattnet. Han visslade igen och gestikulerade mot sina bara fötter. Han hade tappat sina sandaler i vattnet och den ena sandalen guppade stillsamt några meter ifrån henne. Hon förstod genast sitt uppdrag och simmade bestämt mot den tills hon kunde trä remmarna runt sin handled.
Havet var oberäkneligt just nu. Ibland bildades stora starka vågor från ingenstans. Ibland var det böljande, lugnt och stilla.

Hon simmade mot honom, men vågorna började tillta och blev allt större och större. Han klättrade mellan stenblocken och försökte möta upp henne. Strömmarna var starka och hon kämpade för att ta sig framåt till det stora klippblocket där han stod och väntade på henne.
Han tog emot sandalen och tog sedan tag i hennes arm med ett fast grepp. Vågorna slog nu vilt omkring dem. En stor stark våg sköljde över den stora stenen och svepte ner henne under vattenytan. Bikinin slets åt sidan och det ena bröstet blottades för en sekund innan hon generat hann dra den tillrätta.
Hon kände hur knäna smärtade samtidigt som hon lät hans starka arm dra henne upp på det svarta stora klippblocket. Han hade tappat sandalen i vågen igen. Den flöt retsamt iväg, bortåt. Hon satte sig ner på stenen med knäskålar som skakade av smärta och blodet rinnandes från de små skärsåren som bildats längs efter smalbenen.

De skrattade lite tillsammans. Strandsatta i vattnet på den stora stenen. Han hade vackra gröna ögon och långa ögonfransar. Han berättade att han kom från Italien. Såklart, tänkte hon. En italienare. Han kastade säkert i sandalerna med flit.
Hon var arg över att han förstört hennes frid. Att han orsakat sådan kaos och smärta. Smärta i knäna. Samtidigt var hon nyfiken. På honom.
De pratade lite där på stenen. Andfådda och trevande. Tittade på sandalen som drev längre och längre ut till havs. Konstaterade att den nog var förlorad.

Havet lugnade ner sig, men respekten för de vassa klipporna fanns kvar. Tillsammans klättrade de på skrovliga hala stenar med krabbor som flydde undan deras fotsulor, tillbaka mot strandremsan. Ibland stannade han till och väntade på henne. Frågade om hon var ok. Sträckte ut en hjälpande hand när det behövdes. De nådde stranden, utmattade. Han tackade för hjälpen och beklagade de blödande knäna.

Hon var irriterad. Ville bara titta på fiskarna. Ville bara hjälpa till. Ville inte ha ont. Blöda.
-Du måste nog köpa nya sandaler, sa hon och haltade därifrån utan ett farväl.

torsdag 23 december 2010

Rostig

Ur ett par högtalare någonstans långt borta spelas Bob Marley på hög volym. Reggaetonerna blandas med ljudet av mopeder och skällande hundar. Med trötta ögon blickar han ut över den sprakande röda lägerelden med det kluckande havet i bakgrunden. Han lägger sin arm runt hennes bara små axlar och kysser henne lätt på kinden. Ett ensamt hårstrå som smitit ur den tjocka flätan kittlar honom retsamt på underarmen i takt med den smekande brisen. Hon vänder sig mot honom och skrattar med hela ansiktet. Han hörde inte riktigt vad hon just berättat. Han lyssnade, men var för långt borta från verkligheten för att uppfatta orden. Elden fångades upp i pupillerna av hennes stora gröna ögon och i resten av hennes fräkniga ansikte lekte skuggor av eldflammorna.

Av gamla rostiga konservburkar de stuckit hål i hade de tillverkat små lyktor som hängde i buskarnas nedersta grenar. De gav nu ifrån sig ett vackert gult sken i mörkret. Sanden hade som vanligt letat sig in i alla skrymslen och vrår. Mellan tårna, i hårbotten, i naveln och i nacken. Kliade lite ibland. Det var en speciell sorts sand. Gnisslig. Gav ljud ifrån sig när man gick i den. Pep.
När han först upptäckte det var han tvungen att dansa runt lite i den. Stampa. Skapa mer ljud. Fortfarande fascinerade det honom. Sand som låter.

Det var sista dagen tillsammans. Såhär. Han var trött men belåten. Till och med mer än belåten. Önskade att han kunde knyckla ihop hela scenariot till en liten boll som han kunde lägga i fickan och spara. Till senare.

onsdag 22 december 2010

Sandslott

Svenskan klingar välbekant i mina öron. Under de regnbågsfärgade parasollen råder ett sjudande myller. Solstolarna med blå galonliknande dynor är fyllda av feta magar, rödbrända hängbröst, öl och barn i färgglada rymddräkter. En dam med rödmålade naglar och guldringar läser Expressen samtidigt som hon röker. Röda Marlboro med äckliga skrämselbilder på paketet.

Nere på stranden joggar tjocka gubbar, unga slimmade tjejer och överviktiga medelålders kvinnor fram och tillbaka längs strandremsan. Alla med sina egna speciella löpstilar. Tjejen med den långa blonda flätan, svarta shorts och vit sporttop har ett långt och lätt löpsteg. Hon springer förbi flera gånger, fram och tillbaka, svettig och smidig. Kort efter henne småjoggar en storbystad frodig kvinna i en svartblommig bikini med korta steg och ansträngd min i det högröda ansiktet. Fötterna dunsar bestämt mot den kompakta sanden som sviktar lite lätt under hennes tyngd.
Ett litet barn sitter med en blå plasthink vid sin sida, på säkert avstånd från vågornas skvalp. Hon är naken med vit solhatt på den lilla hjässan. Gräver små gropar med sin klargröna plastspade i den våta sanden. Fortfarande för liten för att bygga sandslott. För liten för att skapa bestämda former, för liten för att förstå.

Genom den nyinköpta snorkelmasken ser jag sand och åter sand. Jag flyter på ytan i det salta vattnet, viktlös. Simmar sakta och försiktigt mot de stora stenarna längst ut på kanten av den lilla sandstranden. Får syn på två små randiga fiskar som skyndsamt äter partiklar från stenarna. Tar långa djupa andetag. Lyssnar stillsamt till ljudet av luften som passerar snorkeln. Lyssnar på min andning. Lugnet.
Lyfter huvudet ovan ytan. Ljuden av vattenskotrar, skrikande barn och strandförsäljare bombarderar genast mina öron. Snabbt låter jag vattnet omsluta mina öron igen. Tittar åter ner på den grumliga sanden. Ser ingenting. Det spelar ingen roll. Jag vill stanna här.

måndag 20 december 2010

En bro #2

En bro, mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan ilska och kärlek. Mellan det goda och det onda.

Ibland är bron bräcklig och skör. Svajar, om jag så mycket som vågar andas i närheten. Att våga ta klivet ut känns ofta som en säker väg rakt ner i fördärvet. Ner till de sylvassa klippornas käftar.
Ibland är den bred. Stadigt byggd av vitkalkad betong och kan bära världens tyngd på sina fästen.
Vissa gånger når jag aldrig fram till bromynningen, hur mycket jag än försöker. Andra gånger blickar jag självsäkert ut över raksträckan framför mig, tar steget ut, balanserar, men ramlar någonstans på vägen. Faller handlöst. Ner mot käftarna.
Vissa gånger tar jag mig över obehindrat med bestämda steg på egen hand. Tänker inte ens på bron jag bemästrar. Steg för steg lägger jag den bakom mig, fokuserar på målet, på den andra sidan.

Men ibland. Vissa gånger behöver jag hjälp. Få sträcka mig ut till en varm hand som med ett stadigt och tryggt grepp leder mig.
Hem.

En bro #1

En manet besökte oss idag. En lilatonad geléklump svävade runt i det gröna oändliga havet med smak av salt. Kanske var den på besök från de stora korallreven längre ut. Korallreven jag aldrig når.
En annan likadan manet låg platt och mosad på stranden. Resan hade på något vis slutat där och då. Hur vet jag inte.

Långt ute på havet, längs med horisonten, kunde jag skymta båtar och skepp. För några minuter iakttog jag dem och lekte med tanken att jorden faktiskt var platt. Att man faktiskt kunde trilla över kanten om man färdades tillräckligt långt ut. Det tedde sig inte alls så märkligt precis just då, när jag skådade ut över det smaragdgröna vattnet, samtidigt som jag balanserade en tallrik med färsk uppskuren mango på mina bara brunbrända knän.

Kanske kunde man bygga en bro, från Sveriges bistra och kalla vinter, direkt hit. Till den gnistrande vita sanden. Till leenden och färger, kokosnötter och risöl. En bro som man enkelt kunde köra bil eller moped över. Eller cykla. Låna och byta världar mellan varandra för ett slag.
En sådan bro ska jag bygga. En dag.

söndag 19 december 2010

Majestätisk

Hon satt längst ner i trappan som ledde upp till träverandan av bungalowen, med de bruna armarna tätt slingrade runt knäna. Hon borrade ner tårna djupt i den fuktiga sanden och blickade ut över det majestätiska havet som låg milsvid framför henne. Slöt sakta ögonen och lyssnade till vågornas spel ackompanjerade av syrsornas vaga symfoni som dansande toner i den vaga brisen.

Världen låg för hennes fötter, livet var snällt mot henne. Hon lekte barfotalekar i sanden, flätade in blommor i håret och letade drivved om dagarna. Det var så enkelt. Hon skrev, hon tillät sig att känna och hon grät lite ibland framför den lilla brasan hon gjorde upp om kvällarna. Hon lät ensamheten bli en del av henne. Försökte bli vän med den. Omfamna den.

Här, mitt i paradisets epicentrum skulle hon hitta tillbaka till sig själv. Bland drivved, sol, eld och hav skulle hon försöka hitta den hon tappat bort någonstans på vägen för länge sedan.
Under den glödande solen.

lördag 18 december 2010

Oordning

Ett myller. Som små myror i en jättelik myrstack. På avstånd liknar det en rödtonad jordhög. På nära håll råder ett organiserat kaos.
Vinden blåser vilt i mitt hår. Det fladdrar fritt, tovar ihop sig till små knutar som kommer smärta att kamma ut. För några sekunder känner jag friheten ända ut i hårtopparna.
Vi passerar människor. Små människor, stora människor. Vi passerar lösspringande loppiga hundar, små skjul till hem, stora hotellkomplex. Hela familjer på mopeder.
Det doftar av rökelse, blommor, grillad mat och avgaser. Jag låter dofterna tränga in och fylla mina näsborrar. En del är behagliga, vissa hemska.
En moped med ett europeiskt par kör upp vid vår sida och stannar vid rödljusen. Kvinnan som sitter bak lyfter sin hand och killar mannen lätt i nacken, i glipan som bildats mellan den blå t-shirten och den svarta hjälmen på huvudet. En lätt kärleksberöring, innan de susar vidare i trafikens kaos.

Bruna ögon möter mina. Söker kontakt. Jag bemöter dem alla. Jag ser dem, alla. Jag lagrar dem i minnet. Alla de bruna vänliga ögonen i trafikens kaos. Ler försiktigt för mig själv. Vi kommer aldrig att ses igen.

fredag 17 december 2010

Dölja

Ett land med ett främmande språk och leende människor. Kommers. Bli en del av hysterin. Att vara eller att inte vara. Få låna en liten bit av den glödande solen. Låta solstrålarna smekande kyssa mitt vinterbleka skinn. Borra ner tårna i den varma sanden. Låta de vana fingrarna knåda mina ömma axlar och skuldror mot några futtiga baht i gengäld. Låta den solmogna mangons sötma uppfylla gommen. Kliande sandkorn i hårbotten.
Gömma sig från skyfallet. Hårda regndroppar som faller från himlen. Oändligt men kort.
Längtan i bröstet som sitter som en liten tagg. En önskan om just det här, fast något annat. En närhet till världen, fast så långt borta.
Band som skavts och nötts tills de nästan gått av ska knytas och bli starkare, genom en vardag tillsammans i en annan del av världen.
Jag blickar ner mot marken. Gömmer mitt ansikte från ljuset.
Hoppas att ingen ser.

söndag 12 december 2010

Rik

En tanke svävar
bort mot himlens blå fönster
fritt, mot regnbågens diffusa färger
fångas upp av ett hjärta långt borta i fjärran.

Ulliga moln omger bågens krön
bildar hemliga figurer
vita, mjuka, vaga
slöjor efter nattens regn
ägda av ingen

Skärvor av krossade hjärtan
röda, trasiga
en gång fyllda av kärlek
rika

fredag 10 december 2010

Det förgångna

Jag vaknar av regnet som smattrar hårt mot fönsterblecken. Vattendropparna rinner nedför de oputsade fönsterrutorna och skapar små kanaler genom smutsen. Lakanen är blöta av svett, håret är fuktigt och jag fryser så jag nästan skakar inifrån. Jag tassar på lätta fötter upp från sängen och skruvar på varmvattnet i duschen. Duschar hett och länge tills skinnet bränner. Jag drar på mig raggsockar, rosa mjukisbyxor och en löst sittande långärmad tröja, virar upp det blöta håret i en turban och lägger mig i soffan.
Menlösa TV-program avlöser varandra med avbrott för reklampauser som känns längre än livet självt. Jag dåsar till, somnar. Drömmer mig bort en stund, men vaknar strax till igen av TV:ns skrål. Går upp, borde äta något men orkar inte. Tar en knäckemacka utan någonting på och dricker ett glas vatten. Tittar ut genom fönstret på världen utanför. Iakttar några bilar som plöjer vattnet i bilspåren på gatan och några människor med paraplyn. Borde göra något, men vet inte vad.
Sätter mig i soffan igen. Zappar mellan de oändligt många tv-kanalerna utan att hitta något intressant att titta på. Går på toaletten, bläddrar i en tidning. Kanske läsa en bok? Lägger mig i sängen med en gammal halvläst pocketbok som legat på nattygsbordet alltför länge. Börjar läsa. Somnar. Vaknar med ett ryck av telefonen som ringer. Måste svara, hinner inte. Orkar inte.

Stryker runt som en osalig ande i den lilla lägenheten. Tittar ut genom fönstret. Längtar. Orkar inte. Äter inte, sover ibland.
Timmarna passerar, solen lyser med sin frånvaro. Regnet smattrar och himlen är gråare än betongen på uppfarten till huset.
Det skymmer och blir mörkare. TV:n gör mig sällskap. Det blir kväll. Natt. Jag släntrar in till badrummet på tom mage, borstar tänderna och lägger mig i sängen. Stirrar upp i taket.
Ännu en dag som försvann ur mitt liv.

tisdag 7 december 2010

Tid

Tiden jag trodde att jag hade finns inte längre kvar. I själva verket fanns den aldrig ens där. Den var endast en vag illusion. En ström av dagar utan mening. En enda lång väntan på att det oväntade skulle svepa med mig till en vackrare plats, med vackrare människor och ett guldgnistrande skimmer. En plats dit ingen annan kunde hitta. En plats som var min.
Den gled mig inte ens ur händerna. Den fanns aldrig på riktigt. Platsen fanns aldrig. Tiden fanns aldrig. Jag fanns aldrig, på riktigt.
Jag bara låtsades.

måndag 6 december 2010

Ett verktyg

Jag leker med orden. Pennan skaver mot fingrarna som blir platta och röda av det krampaktiga greppet, ovana vid rörelserna. Ovana vid pennan i handen. Fingertopparna är vana vid att arbeta och dansa fritt över tangentbordet för att skapa texter och sätta ord på tankarna. Gräva sig ner genom alla lager. Genom det ljusa och lätta, ner till det svarta och röda. Ner till smärtan.
Det digitala har tagit över. Ett nytt verktyg för skapandet.
Att skriva fysiskt, låta pennan möta pappret. Konstigt.

torsdag 25 november 2010

Skuld

Alvin lät fingertopparna försiktigt dansa över hennes nakna skinn. Endast de skira vita spetstrosorna dolde hennes mjuka skinkor under duntäcket.
Han ritade osynliga linjer mellan de små födelsemärkena som här och var prydde ryggen och bildade en kantig resa mellan skulderbladen. Det tjocka blonda håret var tovigt och förvildat och hade lagt sig som en tät ryamatta över den prickiga kudden. Hon befann sig fortfarande långt borta, någonstans långt bortom verkligheten. I drömmarnas land. Hennes andning var djup och tung och Alvin började nästan automatiskt att andas i takt med henne, utan att veta om det.
Hon doftade svagt av sömn och rödvin från kvällen innan och märkligt nog fann han sig gilla den kombinationen. Kanske bara för att det var just hon.

Hon hade som så många gånger förr nästlat sig in under hans skinn, trots att han stilla lovat sig själv att avstå. Att inte låta sig förledas. Men känslorna och lusten var han alltjämt en förlorare mot. Han föll som en fura varje gång och innerst inne ville han. Mer än någonting annat.

Nu låg han där. Med skulden värkande och dunkande innanför bröstet och med den ständiga längtan efter mer. Mer av henne. Mer kärlek.
Men han visste att hon bara var diffus som en dröm, en tillfällighet. Med utsträckta fingrar kunde han nudda henne, bara för ett ögonblick, innan hon fladdrade undan. När hon vaknade skulle hon snabbt och enkelt lämna honom bakom sig igen för att mjukt landa i någon annans armar.
De som alltid varit bättre än hans.
.

söndag 31 oktober 2010

Speciell plats

En vacker vårdag. Sol i sinnet. Sol på himlen. Fåglarna kvittrar och sjunger en lovsång till våren. Löparskorna sitter stadigt på fötterna och jorden sviktar behagligt när skosulorna möter marken. Luften är frisk och fuktig och doftar svagt av skog, granbarr och våt jord. Träden tätnar och det blir mörkare, svalare och tystare ju längre in jag kommer. Ljuden dämpas. Absorberas av mossa och tjock bark. Träden tornar upp sig ovanför huvudet likt frodiga grässtrån för en myra och omsluter mig i en grön böljande slöja. Pulsen är hög men stadig, andningen djup och regelbunden. Lugnet infinner sig och lägger sig som ett omfamnande täcke runt min kropp.
Kvistar bryts, grenar viner i vinden, lärkorna sjunger en avlägsen glad sång. Ljud, av natur och trygghet.

Sedan knubbiga barnsben har den funnits där. Skogen. Stor, djup och trygg. Ständigt närvarande och alltid vänlig. Min alldeles egna lekplats där precis allt kunde hända. Verkligheten blev till saga. Där jag gick vilse och fick äta lingon och smörblommor för att inte svälta ihjäl, där jag galopperade på hästar jag ännu inte hade och där jag vid den stora grå stenen grät salta förtvivlade tårar när en av de finaste människor jag någonsin känt alltför tidigt rycktes bort och lämnade jorden.

Fantasin skenade ofta iväg men stigen ledde mig alltid hem igen när verkligheten åter kallade efter vilda lekar om skatter, pirater, häxor och prinsessor.

Den är mer än en plats. En känsla djupt inne i bröstet. En känsla av trygghet och värme. Att få vara en del av allt det vackra. Smälta in bland jord, tallbarr och mylla. Bli accepterad. Omsluten. Få bara vara. Vara jag.

lördag 30 oktober 2010

Styrka

Musklerna vibrerar långsamt under den tunna vita huden. Blodådrorna skapar en hemlig karta som ingen vet slutet på. Ett virrvarr av trådar i blått och grönt som trasslar ihop sig och delar på sig om vartannat. Bildar en skattkarta till en okänd undangömd plats.
Hennes ögon är stora, blå och runda. Om man tittar riktigt noga, bortom det första ögonblicket av leende och lättja, kan man nästan se det böljande och dundrande mörkblå havet reflekteras djupt därinne.

Hon lutar sig ut över reglingen. Så långt ut hon kan och vågar utan att tappa taget och sänker ner ansiktet så hon nästan kan kyssa havets vilda yta. Det skummar och är kallt.
Den lilla båten skär långa djupa skåror genom vattnet som försvinner lika snabbbt igen. Spåren suddas ut och kvar finns endast böljor och vitt skum, lika diffust som en dröm.
Hon tar ett djupt andetag och andas sakta in doften av frihet. Den är rå och fuktig.

Det går fort. Havsytan försvinner under henne allt snabbare i takt med att vinden tilltar. Den river och sliter i hennes långa mörka hår och förvandlar det till en liten tornado.
Styrkan i armen försvinner. Hon orkar inte längre.
Motvilligt drar hon sig bort från havsytan och in till båten, släpper taget och låter armen vila samtidigt som hennes blick lyfts uppåt. Hon kisar mot ljuset och ler.

Hon vet precis.
.

torsdag 28 oktober 2010

Mästare

En mästare. En vinnare. Den som vet bäst.
Den ouppnåerliga som aldrig gör fel.
Hon som ger sitt allt, som satsar tills ingenting finns kvar. Tills luften tar slut och kraften sinat och runnit ut i intet. Hon som inte tillåter någon annan att vara bättre.

Mästaren. Motsatsen till förlorare. Den som gör allt fel. Den som aldrig räcker till. Den som nöjer sig med att vara sist. Som påstår att det inte spelar någon roll. Den som aldrig får smaka på segerns sötma.

Den som inte bryr sig.
.

torsdag 21 oktober 2010

Snubbla

Cecilia plockade irriterat upp den lilla stenbumlingen hon precis snubblat över.
-Hur kunde jag missa den? Tänkte hon för sig själv medan hon kastade den åt sidan och fortsatte stressa vidare mot hamnen.
Sanningen var att hon hade tankarna på helt andra håll. Hon kunde inte riktigt skaka av sig den där olustiga känslan som förföljt henne ända sedan väckarklockan slet henne ur drömmarnas värld. En liten orosklump i nedre delen av magen växte sig större och större allt eftersom timmarna passerade och den vägrade att försvinna eller ge sig tillkänna. Den bara satt där, djupt inmejslad i mellangärdet.

Där framme satt han redan och väntade. Lilla Johan. Hennes egna stiliga lilla Johan.
Han hade på sig svart skinnjacka och en grå halsduk knuten runt halsen. Egentligen var han ju inte så liten längre. Han hade redan hunnit fylla sexton år och skulle snart börja övningsköra med sin pappa. Själv var Cecilia alldeles för rädd för att våga sig på en sådan sak, det var mycket bättre att Anders skötte den biten. Han var alltid så lugn och pedagogisk, det kunde hon iallafall ge honom.

Johan fick syn på henne, men istället för att resa sig upp och krama om henne när hon äntligen kom fram med andan i halsen så blängde han surt och fnös.
-Måste du alltid vara så sen? Fräste han sammanbitet och tittade bort.
-Jag sa ju att jag ville träffa dig idag för att jag hade något viktigt att berätta! Inte ens då kan du komma i tid. Jag blir så less!
Cecilia hade ingen bra förklaring till att hon var sen, igen. Det bara blev så.

De gick in och satte sig på fiket allra längst ner i hamnen med utsikt över vattnet. Cecilia nöjde sig med en kopp kaffe men Johan slog på stort och köpte en rejäl räkmacka med en stor latte till. Kanske passade han på när han blev bjuden tänkte Cecilia tyst för sig själv.

Han fingrade nervöst på det stora glaset och flackade runt med blicken. Undvek att möta hennes till varje pris.
-Jo, jag måste berätta något för dig mamma, började han. Cecilia kände genast hur klumpen i magen växte sig tio gånger större inom loppet av bara några sekunder, men hon tvingade sig till att hålla masken.

-Ja, vad är det du har på hjärtat? Frågade hon, samtidigt som hon tog ett djupt andetag och stålsatte sig inför det som komma skulle.

onsdag 20 oktober 2010

Svamp

Kunskap snurrar runt i etern. Den väntar på att hittas, laddas hem, läsas och läras. Väntar på att tränga in i mina celler. Att bli återberättad och spridd vidare för vinden.

Jag trodde att jag kunde allt för en sekund. Att världen var min.
Jag stod högst uppe på toppen av världen och kisade ut mot den glasklara horisonten. Allt var just det, glasklart. Allt jag ville ha fanns rakt framför mig, jag behövde bara sträcka ut handen och grabba tag i det. Jag var oövervinnerlig. Jag var oslagbar.

Tills en dag. En stark vindpust slet tag i mig. Puttade mig hårt nedför stupet från min kungatron. Jag föll. Hårt och platt.

Nu vet jag. Jag kan ingenting.
Men jag ska lära mig. Suga ut världen på kunskap som en svamp och sedan klättra upp till tronen igen.
.

tisdag 19 oktober 2010

Struktur

Måste komma framåt. Avverka de höga hinder som tornar upp sig likt grå tjocka murar mot den blå skyn.
Måste streta. Måste jobba. Måste vara en av dem som får hjulet att snurra.
Måste bli stark. Måste bli snygg. Måste bita ihop när hjärtat bultar som om det ville hoppa ur bröstet.

Måste jaga glädjen. Le mot omvärlden. Visa att det går.
Måste hinna. Leva.

Måste hitta någon slags struktur, i kaoset.

Med ett leende.

.

onsdag 13 oktober 2010

Ett samband

Härligheternas härlighet! Tänkte Tina när hon såg den delikata frukosten som dukades upp på den vita duken framför henne.
Hon blickade ut genom fönstret och betraktade morgondiset som envist hängde kvar i luften efter nattens kalla intåg, samtidigt som hon eftertänksamt läppjade på det rykande heta kaffet.
Hotellet var litet och låg nedsänkt i en liten dal. Tina visste ännu inte vad dagen skulle komma att bjuda på. Hon hade tagit ett snabbt men väl genomtänkt beslut och bokat biljetten själv. Hon behövde tid att andas. Tid att tänka och reflektera. Men också tid till att våga.
Hon hade i hela sitt liv längtat efter att få uppleva geisrarna och det platta landskapet tillsammans med de tryggaste och finaste hästarna som hon kände till.
Hon visste precis hur det skulle se ut även fast hon aldrig varit där tidigare. Det till och med doftade som hon hade föreställt sig.

Den mörka heltäckningsmattan absorberade alla ljud från frukostrestaurangen. Fotstegen blev till dova dunsar och stolarna rörde sig ljudlöst över golvet.
Tina smuttade på apelsinjuicen och tog fram sitt lilla anteckningsblock. Hon bläddrade fram till sidan där hon i all hast klottrat ner telefonnumret till honom. Till han. Mannen med det lockiga håret och de vänliga blå ögonen. Han som fått världen att ändra färg.

Det måste finnas en mening med det här, tänkte hon. Det måste finnas ett samband.

Helt

Plastglas med avslagen ljummen öl. Dunkande musik som får marken att vibrera och fötterna att stampa takt. Våra kroppar rör sig i symbios med musiken. Okända kroppar vaggar tillsammans in sommarnatten i en fuktig varm dimma. Svetten rinner ogenerat nedför ryggsluten, håret blir blött och frissigt och vi dansar oss svettiga tills solen sakta stiger över horisonten.

Vi skrattar och vi ler.

Vi leker med livet.
Det är helt och det är fantastiskt!

torsdag 7 oktober 2010

Nomad

Nils slog upp sina grumliga gröna ögon och sträckte varsamt ut de värkande lederna. Försökte frenetiskt att gnugga lite värme i sina frusna smutsiga händer samtidigt som han gäspade stort. Ännu en sträng och kall vinternatt var till ända och den knarrande tältsängen med sina genomborrande madrasspiraler hade inte heller denna gång låtit honom glömma att han bara var en i mängden, att han bara var på tillfälligt besök.
Igår hade han nätt och jämnt hunnit med bussen från Uppsala. Han flydde fältet och hoppades att han skulle få vara ifred här. I en främmande stad. En stad precis likadan som alla de andra.

Han vandrar i gränslandet mellan dröm och verklighet. Stadens konturer är suddiga, lukterna är många men odefinierbara. Men det spelar ingen roll längre. Nils har sett det mesta. Han bryr sig inte. Han slutade bry sig för många år sedan när han fortfarande trodde. När han trodde på livet.
Nu visste han bättre än så. Han hade minsann lärt sig sin läxa. Marken han stod på krackelerades och bildade en avgrundsdjup spricka som han obarmhärtigt slungades ner i. Sedan dess förlorade allt sitt värde. Dagarna blev till nätter och nätterna blev till dagar. Ingen dag var mer spännande än någon annan och ingen natt bjöd på något annat än en gränslös trötthet. Nya platser var och varannan dag, utan spänning eller mål.

Det enda viktiga är att jag rör på mig, tänkte Nils. För så länge jag rör på mig så fastnar ingenting. Mina fötter växer inte fast i asfalten under mig.

Jag måste fortsätta röra på mig.

måndag 4 oktober 2010

Avstå

En blick. En invit. En lockande gest.
Naken hud, skinn mot skinn. Han ser på mig med brinnande ögon. En eld av åtrå och lusta. Gula och oranga intensiva flammor leker sig vilda och skapar skarpa konturer i den svarta natten. En gemensam dans mot himmelriket och tillbaka.

Vi sluter våra ögon. Stänger ute världen. Ingenting annat existerar längre. Rysningar längs ryggraden, lockande förföriska leenden.

Vi vet. Alla vet. Men vi kan inte säga nej.

För ljuvt för att någonsin kunna avstå.

söndag 3 oktober 2010

Bjuda

Ett annat liv. Bland strålkastarljus och glittrande stenar. Där lyckan är ständigt närvarande och ligger som ett parfymmoln över våra fluffiga hår. Det doftar svagt av jasmin och lindblom.
Ytan är blank och slät. Kristallglasen klingar och bubblorna stiger i en strid ström mot ytan. Dansar en livlig dans i den ljusgula vätskan innan den försvinner ner i torra strupar. Silverbrickor med kaviar från andra sidan havet balanseras på händer iklädda vita bomullsvantar. Det serveras. Det skrattas.

Läpparna är målade röda. Stora leenden blottar de vita tänderna. Flackande hungriga ögon, hungriga käftar.

Det glittrar, det skimrar, det glänser och det firas.

Jag ska bjuda alla jag känner!

lördag 2 oktober 2010

Nobbad

Den som finns i periferin bakom glaset men inte syns. Den som bankar nävarna blodiga som ingen lägger märke till. Den som skriker sig hes som ingen hör. Tills syret tar slut.
Allt som återstår är ett tomrum. Ett svart hål rakt in i evigheten som ingen ser.

Nobbad av världen, nobbad av livet.

Nobbad ända in i själen.