Snubbla

Cecilia plockade irriterat upp den lilla stenbumlingen hon precis snubblat över.
-Hur kunde jag missa den? Tänkte hon för sig själv medan hon kastade den åt sidan och fortsatte stressa vidare mot hamnen.
Sanningen var att hon hade tankarna på helt andra håll. Hon kunde inte riktigt skaka av sig den där olustiga känslan som förföljt henne ända sedan väckarklockan slet henne ur drömmarnas värld. En liten orosklump i nedre delen av magen växte sig större och större allt eftersom timmarna passerade och den vägrade att försvinna eller ge sig tillkänna. Den bara satt där, djupt inmejslad i mellangärdet.

Där framme satt han redan och väntade. Lilla Johan. Hennes egna stiliga lilla Johan.
Han hade på sig svart skinnjacka och en grå halsduk knuten runt halsen. Egentligen var han ju inte så liten längre. Han hade redan hunnit fylla sexton år och skulle snart börja övningsköra med sin pappa. Själv var Cecilia alldeles för rädd för att våga sig på en sådan sak, det var mycket bättre att Anders skötte den biten. Han var alltid så lugn och pedagogisk, det kunde hon iallafall ge honom.

Johan fick syn på henne, men istället för att resa sig upp och krama om henne när hon äntligen kom fram med andan i halsen så blängde han surt och fnös.
-Måste du alltid vara så sen? Fräste han sammanbitet och tittade bort.
-Jag sa ju att jag ville träffa dig idag för att jag hade något viktigt att berätta! Inte ens då kan du komma i tid. Jag blir så less!
Cecilia hade ingen bra förklaring till att hon var sen, igen. Det bara blev så.

De gick in och satte sig på fiket allra längst ner i hamnen med utsikt över vattnet. Cecilia nöjde sig med en kopp kaffe men Johan slog på stort och köpte en rejäl räkmacka med en stor latte till. Kanske passade han på när han blev bjuden tänkte Cecilia tyst för sig själv.

Han fingrade nervöst på det stora glaset och flackade runt med blicken. Undvek att möta hennes till varje pris.
-Jo, jag måste berätta något för dig mamma, började han. Cecilia kände genast hur klumpen i magen växte sig tio gånger större inom loppet av bara några sekunder, men hon tvingade sig till att hålla masken.

-Ja, vad är det du har på hjärtat? Frågade hon, samtidigt som hon tog ett djupt andetag och stålsatte sig inför det som komma skulle.