Speciell plats

En vacker vårdag. Sol i sinnet. Sol på himlen. Fåglarna kvittrar och sjunger en lovsång till våren. Löparskorna sitter stadigt på fötterna och jorden sviktar behagligt när skosulorna möter marken. Luften är frisk och fuktig och doftar svagt av skog, granbarr och våt jord. Träden tätnar och det blir mörkare, svalare och tystare ju längre in jag kommer. Ljuden dämpas. Absorberas av mossa och tjock bark. Träden tornar upp sig ovanför huvudet likt frodiga grässtrån för en myra och omsluter mig i en grön böljande slöja. Pulsen är hög men stadig, andningen djup och regelbunden. Lugnet infinner sig och lägger sig som ett omfamnande täcke runt min kropp.

Kvistar bryts, grenar viner i vinden, lärkorna sjunger en avlägsen glad sång. Ljud, av natur och trygghet.

Sedan knubbiga barnsben har den funnits där. Skogen. Stor, djup och trygg. Ständigt närvarande och alltid vänlig. Min alldeles egna lekplats där precis allt kunde hända. Verkligheten blev till saga. Där jag gick vilse och fick äta lingon och smörblommor för att inte svälta ihjäl, där jag galopperade på hästar jag ännu inte hade och där jag vid den stora grå stenen grät salta förtvivlade tårar när en av de finaste människor jag någonsin känt alltför tidigt rycktes bort och lämnade jorden.

Fantasin skenade ofta iväg men stigen ledde mig alltid hem igen när verkligheten åter kallade efter vilda lekar om skatter, pirater, häxor och prinsessor.

Den är mer än en plats. En känsla djupt inne i bröstet. En känsla av trygghet och värme. Att få vara en del av allt det vackra. Smälta in bland jord, tallbarr och mylla. Bli accepterad. Omsluten. Få bara vara. Vara jag.