Kunskap snurrar runt i etern. Den väntar på att hittas, laddas hem, läsas och läras. Väntar på att tränga in i mina celler. Att bli återberättad och spridd vidare för vinden.
Jag trodde att jag kunde allt för en sekund. Att världen var min.
Jag stod högst uppe på toppen av världen och kisade ut mot den glasklara horisonten. Allt var just det, glasklart. Allt jag ville ha fanns rakt framför mig, jag behövde bara sträcka ut handen och grabba tag i det. Jag var oövervinnerlig. Jag var oslagbar.
Tills en dag. En stark vindpust slet tag i mig. Puttade mig hårt nedför stupet från min kungatron. Jag föll. Hårt och platt.
Nu vet jag. Jag kan ingenting.
Men jag ska lära mig. Suga ut världen på kunskap som en svamp och sedan klättra upp till tronen igen.
.
Så kan man känna det, har jättesjälvfötroendet som blixtsnabbt åker ner i källaren av någon anledning. Bra beskrivet i bilder.
SvaraRaderaDu har en förmåga att förmedla känslor, kampen inom personen i ett modernt samhälle på ett unikt lättförståeligt sätt. Text och dikt i symbios :).
SvaraRadera