Nomad

Nils slog upp sina grumliga gröna ögon och sträckte varsamt ut de värkande lederna. Försökte frenetiskt att gnugga lite värme i sina frusna smutsiga händer samtidigt som han gäspade stort. Ännu en sträng och kall vinternatt var till ända och den knarrande tältsängen med sina genomborrande madrasspiraler hade inte heller denna gång låtit honom glömma att han bara var en i mängden, att han bara var på tillfälligt besök.
Igår hade han nätt och jämnt hunnit med bussen från Uppsala. Han flydde fältet och hoppades att han skulle få vara ifred här. I en främmande stad. En stad precis likadan som alla de andra.

Han vandrar i gränslandet mellan dröm och verklighet. Stadens konturer är suddiga, lukterna är många men odefinierbara. Men det spelar ingen roll längre. Nils har sett det mesta. Han bryr sig inte. Han slutade bry sig för många år sedan när han fortfarande trodde. När han trodde på livet.
Nu visste han bättre än så. Han hade minsann lärt sig sin läxa. Marken han stod på krackelerades och bildade en avgrundsdjup spricka som han obarmhärtigt slungades ner i. Sedan dess förlorade allt sitt värde. Dagarna blev till nätter och nätterna blev till dagar. Ingen dag var mer spännande än någon annan och ingen natt bjöd på något annat än en gränslös trötthet. Nya platser var och varannan dag, utan spänning eller mål.

Det enda viktiga är att jag rör på mig, tänkte Nils. För så länge jag rör på mig så fastnar ingenting. Mina fötter växer inte fast i asfalten under mig.

Jag måste fortsätta röra på mig.