En manet besökte oss idag. En lilatonad geléklump svävade runt i det gröna oändliga havet med smak av salt. Kanske var den på besök från de stora korallreven längre ut. Korallreven jag aldrig når.
En annan likadan manet låg platt och mosad på stranden. Resan hade på något vis slutat där och då. Hur vet jag inte.
Långt ute på havet, längs med horisonten, kunde jag skymta båtar och skepp. För några minuter iakttog jag dem och lekte med tanken att jorden faktiskt var platt. Att man faktiskt kunde trilla över kanten om man färdades tillräckligt långt ut. Det tedde sig inte alls så märkligt precis just då, när jag skådade ut över det smaragdgröna vattnet, samtidigt som jag balanserade en tallrik med färsk uppskuren mango på mina bara brunbrända knän.
Kanske kunde man bygga en bro, från Sveriges bistra och kalla vinter, direkt hit. Till den gnistrande vita sanden. Till leenden och färger, kokosnötter och risöl. En bro som man enkelt kunde köra bil eller moped över. Eller cykla. Låna och byta världar mellan varandra för ett slag.
En sådan bro ska jag bygga. En dag.
Gillar maneten bäst
SvaraRaderagillar tanken om en bro jag, flygrädd som man är.
SvaraRaderaHalvbra? Tycker båda är bra och att du inte ska vara så hård mot dig själv! Föll dock pladask för nr 2.
SvaraRadera:) gillar tanken att båtarna skulle kunna segla över kanten :) eller att man själv genom att blunda med ena ögat och puffa till båtarna med pekfingret putta ut dem över kanten, som ett tevespel.
SvaraRaderaDina två berättelser skulle kunna vara från två olika personer om man tänker på språkval. Spännande hur mångfacetterade vi människor är!
Håller med Eldtunga, men som sagt, man är sin egen största kritiker! Därför det är bra att vi har puffare som hjälper varandra! :)
Du har många fantastiska idéer som du formulerar så uttrycksfullt.
SvaraRadera