Tiden jag trodde att jag hade finns inte längre kvar. I själva verket fanns den aldrig ens där. Den var endast en vag illusion. En ström av dagar utan mening. En enda lång väntan på att det oväntade skulle svepa med mig till en vackrare plats, med vackrare människor och ett guldgnistrande skimmer. En plats dit ingen annan kunde hitta. En plats som var min.
Den gled mig inte ens ur händerna. Den fanns aldrig på riktigt. Platsen fanns aldrig. Tiden fanns aldrig. Jag fanns aldrig, på riktigt.
Jag bara låtsades.
Sorglig inställning hos textjaget.
SvaraRaderaSå här gör du: Inom "pilparenteser", alltså < och >, skriver du a href="länken till blogginlägget" (ja, med citationstecken)Därefter det som ska stå i klartext, omedelbart åtföljt av /a inom pilparenteser. Det verkar krångligare än det är. Lycka till
Gillar....
SvaraRaderaja inte verkar hon, han ha jätteroligt.
SvaraRaderabra
Känslan är tydlig i texten, känner igen.
SvaraRaderaMörkret tar över. Sorglig kan livsillusionen vara. Existensfrågor vi alla bär på. Kanske är det så...
SvaraRaderaTack för era kommentarer! Och tack Marmoria för förklaringen :)
SvaraRadera