Tillfriskna

Genom vattnets kluckande mot sina öron kunde hon höra en vissling. Förvånat lyfte hon ansiktet från vattenytan och sökte kisande med blicken efter källan till ljudet. Genom den immiga snorkelmasken kunde hon se honom. Där, långt uppe på de svarta klipporna stod han. Mannen. Den spensliga mannen med svarta badshorts. Han stod barfota på det största klippblocket med svart kort hår som krullade sig av det salta vattnet. Han visslade igen och gestikulerade mot sina bara fötter. Han hade tappat sina sandaler i vattnet och den ena sandalen guppade stillsamt några meter ifrån henne. Hon förstod genast sitt uppdrag och simmade bestämt mot den tills hon kunde trä remmarna runt sin handled.
Havet var oberäkneligt just nu. Ibland bildades stora starka vågor från ingenstans. Ibland var det böljande, lugnt och stilla.

Hon simmade mot honom, men vågorna började tillta och blev allt större och större. Han klättrade mellan stenblocken och försökte möta upp henne. Strömmarna var starka och hon kämpade för att ta sig framåt till det stora klippblocket där han stod och väntade på henne.
Han tog emot sandalen och tog sedan tag i hennes arm med ett fast grepp. Vågorna slog nu vilt omkring dem. En stor stark våg sköljde över den stora stenen och svepte ner henne under vattenytan. Bikinin slets åt sidan och det ena bröstet blottades för en sekund innan hon generat hann dra den tillrätta.
Hon kände hur knäna smärtade samtidigt som hon lät hans starka arm dra henne upp på det svarta stora klippblocket. Han hade tappat sandalen i vågen igen. Den flöt retsamt iväg, bortåt. Hon satte sig ner på stenen med knäskålar som skakade av smärta och blodet rinnandes från de små skärsåren som bildats längs efter smalbenen.

De skrattade lite tillsammans. Strandsatta i vattnet på den stora stenen. Han hade vackra gröna ögon och långa ögonfransar. Han berättade att han kom från Italien. Såklart, tänkte hon. En italienare. Han kastade säkert i sandalerna med flit.
Hon var arg över att han förstört hennes frid. Att han orsakat sådan kaos och smärta. Smärta i knäna. Samtidigt var hon nyfiken. På honom.
De pratade lite där på stenen. Andfådda och trevande. Tittade på sandalen som drev längre och längre ut till havs. Konstaterade att den nog var förlorad.

Havet lugnade ner sig, men respekten för de vassa klipporna fanns kvar. Tillsammans klättrade de på skrovliga hala stenar med krabbor som flydde undan deras fotsulor, tillbaka mot strandremsan. Ibland stannade han till och väntade på henne. Frågade om hon var ok. Sträckte ut en hjälpande hand när det behövdes. De nådde stranden, utmattade. Han tackade för hjälpen och beklagade de blödande knäna.

Hon var irriterad. Ville bara titta på fiskarna. Ville bara hjälpa till. Ville inte ha ont. Blöda.
-Du måste nog köpa nya sandaler, sa hon och haltade därifrån utan ett farväl.