Sandslott

Svenskan klingar välbekant i mina öron. Under de regnbågsfärgade parasollen råder ett sjudande myller. Solstolarna med blå galonliknande dynor är fyllda av feta magar, rödbrända hängbröst, öl och barn i färgglada rymddräkter. En dam med rödmålade naglar och guldringar läser Expressen samtidigt som hon röker. Röda Marlboro med äckliga skrämselbilder på paketet.

Nere på stranden joggar tjocka gubbar, unga slimmade tjejer och överviktiga medelålders kvinnor fram och tillbaka längs strandremsan. Alla med sina egna speciella löpstilar. Tjejen med den långa blonda flätan, svarta shorts och vit sporttop har ett långt och lätt löpsteg. Hon springer förbi flera gånger, fram och tillbaka, svettig och smidig. Kort efter henne småjoggar en storbystad frodig kvinna i en svartblommig bikini med korta steg och ansträngd min i det högröda ansiktet. Fötterna dunsar bestämt mot den kompakta sanden som sviktar lite lätt under hennes tyngd.
Ett litet barn sitter med en blå plasthink vid sin sida, på säkert avstånd från vågornas skvalp. Hon är naken med vit solhatt på den lilla hjässan. Gräver små gropar med sin klargröna plastspade i den våta sanden. Fortfarande för liten för att bygga sandslott. För liten för att skapa bestämda former, för liten för att förstå.

Genom den nyinköpta snorkelmasken ser jag sand och åter sand. Jag flyter på ytan i det salta vattnet, viktlös. Simmar sakta och försiktigt mot de stora stenarna längst ut på kanten av den lilla sandstranden. Får syn på två små randiga fiskar som skyndsamt äter partiklar från stenarna. Tar långa djupa andetag. Lyssnar stillsamt till ljudet av luften som passerar snorkeln. Lyssnar på min andning. Lugnet.
Lyfter huvudet ovan ytan. Ljuden av vattenskotrar, skrikande barn och strandförsäljare bombarderar genast mina öron. Snabbt låter jag vattnet omsluta mina öron igen. Tittar åter ner på den grumliga sanden. Ser ingenting. Det spelar ingen roll. Jag vill stanna här.