Rostig

Ur ett par högtalare någonstans långt borta spelas Bob Marley på hög volym. Reggaetonerna blandas med ljudet av mopeder och skällande hundar. Med trötta ögon blickar han ut över den sprakande röda lägerelden med det kluckande havet i bakgrunden. Han lägger sin arm runt hennes bara små axlar och kysser henne lätt på kinden. Ett ensamt hårstrå som smitit ur den tjocka flätan kittlar honom retsamt på underarmen i takt med den smekande brisen. Hon vänder sig mot honom och skrattar med hela ansiktet. Han hörde inte riktigt vad hon just berättat. Han lyssnade, men var för långt borta från verkligheten för att uppfatta orden. Elden fångades upp i pupillerna av hennes stora gröna ögon och i resten av hennes fräkniga ansikte lekte skuggor av eldflammorna.

Av gamla rostiga konservburkar de stuckit hål i hade de tillverkat små lyktor som hängde i buskarnas nedersta grenar. De gav nu ifrån sig ett vackert gult sken i mörkret. Sanden hade som vanligt letat sig in i alla skrymslen och vrår. Mellan tårna, i hårbotten, i naveln och i nacken. Kliade lite ibland. Det var en speciell sorts sand. Gnisslig. Gav ljud ifrån sig när man gick i den. Pep.
När han först upptäckte det var han tvungen att dansa runt lite i den. Stampa. Skapa mer ljud. Fortfarande fascinerade det honom. Sand som låter.

Det var sista dagen tillsammans. Såhär. Han var trött men belåten. Till och med mer än belåten. Önskade att han kunde knyckla ihop hela scenariot till en liten boll som han kunde lägga i fickan och spara. Till senare.