En bro, mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan ilska och kärlek. Mellan det goda och det onda.
Ibland är bron bräcklig och skör. Svajar, om jag så mycket som vågar andas i närheten. Att våga ta klivet ut känns ofta som en säker väg rakt ner i fördärvet. Ner till de sylvassa klippornas käftar.
Ibland är den bred. Stadigt byggd av vitkalkad betong och kan bära världens tyngd på sina fästen.
Vissa gånger når jag aldrig fram till bromynningen, hur mycket jag än försöker. Andra gånger blickar jag självsäkert ut över raksträckan framför mig, tar steget ut, balanserar, men ramlar någonstans på vägen. Faller handlöst. Ner mot käftarna.
Vissa gånger tar jag mig över obehindrat med bestämda steg på egen hand. Tänker inte ens på bron jag bemästrar. Steg för steg lägger jag den bakom mig, fokuserar på målet, på den andra sidan.
Men ibland. Vissa gånger behöver jag hjälp. Få sträcka mig ut till en varm hand som med ett stadigt och tryggt grepp leder mig.
Hem.
Målande text som både skrämmer och värmer
SvaraRadera:) gillar språket
SvaraRaderaSom livet själv, med växlingar och förändringar. Spelar ingen roll om bron är snygg eller inte, bara den bär...
SvaraRaderaGillar synsättet på bron mellan liv och känslor. Håller med Helens kommentar. Alla behöver hjälp ibland.
SvaraRaderaTror hela texten skulle växa om du tog bort de två första raderna. Texten beskriver just det och behöver inte öppnas med de förklaringar. My opinon som sagt. :)