Hon satt längst ner i trappan som ledde upp till träverandan av bungalowen, med de bruna armarna tätt slingrade runt knäna. Hon borrade ner tårna djupt i den fuktiga sanden och blickade ut över det majestätiska havet som låg milsvid framför henne. Slöt sakta ögonen och lyssnade till vågornas spel ackompanjerade av syrsornas vaga symfoni som dansande toner i den vaga brisen.
Världen låg för hennes fötter, livet var snällt mot henne. Hon lekte barfotalekar i sanden, flätade in blommor i håret och letade drivved om dagarna. Det var så enkelt. Hon skrev, hon tillät sig att känna och hon grät lite ibland framför den lilla brasan hon gjorde upp om kvällarna. Hon lät ensamheten bli en del av henne. Försökte bli vän med den. Omfamna den.
Här, mitt i paradisets epicentrum skulle hon hitta tillbaka till sig själv. Bland drivved, sol, eld och hav skulle hon försöka hitta den hon tappat bort någonstans på vägen för länge sedan.
Under den glödande solen.
Underbar närvaro känsla. Läsaren ges tillgång till hennes inre samtidigt som man tar del av miljön runt omkring. Återkommande med tårna i sanden, ljuva sommarliv :)! Det magiska havet som trollbinder så många, även mig. Väldigt bra och fin.
SvaraRaderaVemodigt men hoppfullt, vackert och närvarande. Innerligt.
SvaraRaderaVackert! Just nu sitter jag insnöad i ett hus som har vissa svårigheter att både värmas upp och hålla värmen, men mysighetsfaktorn är gigantisk.
SvaraRaderaDin text andas sommar och jag kan nästan känna dofterna strömma mot mig.
Gillar resekänslan. Been there done that, eller åtminstone försökt. Det finns en skönhet och en sårbarhet i din text.
SvaraRaderaLåter inte helt fel skulle jag säga.
SvaraRaderaNära det naturliga och urkraften finns alla möjligheter att hitta hem och tillbaka. Gäller bara att tillåta sig det...
SvaraRaderaFin text, låter som någonting jag verkligen skulle behöva.
SvaraRaderaDu har ett vackert språk som flyter lätt.
SvaraRadera