Han har långsamt klättrat högst upp i det kala trädet.
Mödosamt och metodiskt.
Nu sitter han där, på svajande kala grenar och vinkar frenetiskt till mig med sin röda stickade vante. Den med hål i som han aldrig slutar älska.
Jag tittar upp mot honom. Kisar mot ljuset och vinkar tillbaka.
Han vet ingenting.
Jag väntar på att han ska ramla ner, och skrika och gorma. För det gör han alltid.
Varje gång.
Men den här gången ser han mig inte. Han ser inte mina vinkningar och mitt leende. Han ser inte min röda kappa och mitt burriga svarta hår.
Han ser inte mig.
Om ungefär två minuter och sju sekunder når han marken med en duns. Han kommer att bli arg. Han kommer faktiskt att bli vansinnig.
Hans ansikte kommer att bli högrött och han kommer att knyta sina nävar tills knogarna blir snövita.
Men. Då är jag redan långt härifrån.
Då har jag lyft min kjol, plutat med läpparna och fått skjuts till en annan del av världen.
Du behöver inte vara orolig.
Inspirerad av orden "få skjuts" på Skrivpuff
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar