Du planterar hål i min kropp. Svarta hål som växer med tiden.
Du tror att de självläker. Att de på ett magiskt vis smälter ihop till mjuk hud igen. Med tiden.
Men de blir bara större. Större och större och större.
Jag bär runt på dem, hålen. Jag bär dem för att jag inte kan annat.
Jag känner hur de långsamt tar över min kropp. Äter upp mig. Lämnar kvar tomhet och ingenting mer.
Jag är tomheten.
Jag kan inte annat.
Hemsk att läsa...jag tar åt mig.
SvaraRaderaDet gör ont att läsa. Ännu ett inlägg som känns fruktansvärt smärtsamt.. Väcker så många känslor. Mest ångest och hjälplöshet. En önskan att det ska finnas plats för glädje igen, att den inre styrka som finns ska ta i och sätta stopp.
SvaraRaderaMarie