Rundvandring

Jag trycker mitt ansikte mot det nyputsade fönsterglaset. Känner glasets kalla glatta yta mot min näsa. Jag tittar på världen utanför. Iakttar den. Nere på gatan passerar bilar i en strid ström. Blå bilar, röda bilar, svarta bilar. Fram och tillbaka.
Jag står här. Barfota på ett smutsigt trägolv. Med näsan tryckt platt mot fönsterrutan. Nära. Men de ser mig inte.

Det är vår. Marken är våt och färgerna dassiga. Allt skräp som gömts under det vita vintertäcket har nu kommit fram. Ligger utspridda över marken som små bortglömda minnen. Det ligger små grushögar här och var, som inte längre behövs för att skydda mot halka.
Går man ut klafsar det. Marken suger tag i skosulorna och försöker hålla kvar fötterna i sitt grepp. Men jag går inte dit längre. Ut.

Jag lutar mig tillbaka. Ser fettfläckarna som mitt ansikte lämnat efter sig på den glasklara fönsterrutan. Ser den lilla ringen av imma från de fuktiga andetagen. Fokuserar blicken på någonting långt borta. I parken ovanför vägen sitter en ensam dam på en bänk. Hon har en liten hatt på huvudet. Sitter bortvänd och blickar framåt. Ser rofylld ut. Kanske sorgsen.
Jag dricker en klunk vatten från glaset som står bredvid mig. Det är ljummet och fullt av små syrebubblor. Smakar ingenting.

Jag öppnar fönstret på glänt. Känner doften av blöt mark tränga in. Andas genom den lilla springan och låter den friska luften strömma mot mig. Stänger strax igen. Väntar på värmen. Väntar på sommaren.