Graverande

Långt borta kunde han höra tystnaden. Han kunde höra hur den sakta närmade sig. Hur den kröp och smög som om ingen skulle lägga märke till den. Men han hörde. Han såg.

Han kände hur värken i hjärtat gjorde sig påmind. Den där saknaden. Den som inte går att definiera. Som bara ligger som en hinna runt hjärtat och kniper åt tills det inte finns något mer att knipa åt. Som inte går att komma undan.

Det mullrade där borta. Längst bort i horisonten. Det som varit sedan var snart nu och här. Väldigt nära.

Han kisade bort mot tystnaden. Lyfte på den rutiga gubbkepsen och mumlade tyst för sig själv.