Skenbart

Hon drog handen genom sitt mörka lockiga hår. Lät fingrarna långsamt leta sig igenom de små tovorna som bildats av vindens blåst. Hon spanade upp mot trädkronorna och sedan ner igen. Högst däruppe hade en färgglad drake fastnat bland grenarna. Den hade hängt där sedan länge. Färgerna hade bleknat av sol och regn och svansen fanns inte längre kvar.
Det var här de skulle träffas igen. Under trädet med draken. Den som en gång varit färgglad och svävande. Det var här de träffades förra gången, och gången dessförinnan.

Hon var inte orolig. När som helst skulle han dyka upp med sina gyllene nötbruna ögon. De där fantastiska ögonen. Han skulle stå där framför henne och nudda hennes läppar med sina fingertoppar, som han alltid gjorde.

Hon drog upp axlarna mot huvudet och stack ner händerna i jackfickorna. Sökte efter värme när höstkylan försökte omsluta henne.
Utanför var det ingen som visste. De som inte ingick i deras tvåsamhet visste ingenting. Trodde att allt var som vanligt. Som det alltid varit. Det fick de fortsätta tro, för nu var han här. Stod framför henne.
Allt annat försvann.