Jag trippar på smala stigar
Låter barren sticka mig under fotsulorna
Gömmer mig bakom buskar och tjocka trädstammar
Låter ingen se eller höra mig
Jag kryper ner bakom de stora grå stenarna
Smälter in i den frodiga omgivningen
Långt borta mellan barkbeklädda trädstammar stirrar han på mig
Bland buskarna, med ögon stora som klot
Han viker inte med blicken
Iakttar ogenerat
Trots att jag gömmer mig
Han får aldrig nog
Hans begär är outtörstligt
Han vill svepa med sin blick över mig om och om igen
Återanvänder bilden av mig
Jag låter honom titta
Låtsas inte om honom
Hatar ibland
Njuter ibland
Han är där
Han andas högt
Är ständigt närvarande i periferin
Vi är två om det här
lite otäckt...gillar hur du har lyckats skapa stämningen i dikten, bra
SvaraRadera<<<<<<<<<fint, så är det...
SvaraRaderaJa, otäck stämning. Bra.
SvaraRadera