Du står där, alldeles vacker och vit. Jag ser alla dina rörelser. Yviga, men mjuka.
På ena axeln sitter en fågel. En bländande vit kakadua med mjuka fjädrar och gul tofs på huvudet. Den verkar oberörd av dina hastiga rörelser. Sitter och tittar nyfiket. Studerar.
På den andra axeln vilar en sliten brun axelväska i skinn över den rutiga kavajen. Den ser tung ut. Tynger ner din axel.
Du är märklig. Du vet inte om det själv. Men du kan vara en av de märkligaste människorna jag någonsin mött. Hela din uppenbarelse är märklig.
Jag står på en kall stentrappa, andas in den fuktiga höstluften och tittar på dig. Min halsduk har blivit fuktig, jag har börjat frysa, jag är hungrig och jag är trött. Men ändå vill jag bara stå här, och titta på dig. Tills tiden inte längre finns.
Gillar stort! Vilken känsla i texten, vilken beskrivning. Grymt.
SvaraRaderastark längtan hos någon som för minskar sig själv. välskrivet
SvaraRaderaEn märklig text full av djup. En svårgreppbar underliggande ton. Gillar avslutningen med att du inte viker av för något. Förunderlig. :)
SvaraRaderaVäldigt fint. Och sorgligt.
SvaraRadera