Hon puffar i mig. Knuffar med armbågen. Hårt och utan känsla. Gärna rakt i revbenen.
Jag vet inte vad hon vill mig. Undrar om hon någonsin kommer att lämna mig ifred. Låta mig vara i min bubbla. Själv.
Jag säger ingenting. Bara suckar och tittar frågande.
Hon pratar konstant med mig. Pratar, pratar och pratar. Jag undrar om vad. För jag förstår inte ett ord. Jag hör. Men förstår inte.
Långa utläggningar om ingenting. Nonsens som dör i luften innan någon orkat bry sig.
Hon skickar meddelanden. Jag svarar inte.
Hon ringer. Jag lägger på.
Hon knackar på dörren. Jag släcker lamporna och vägrar att öppna.
Jag gömmer mig.
Hon märker det inte ens.
Wow, känner verkligen igen mig i texten. Framför allt slutet är klockrent. :)
SvaraRaderaKänns nästan som en inre dialog med dig själv. Din lilla djävul på axeln. Men jag kan vara helt ute och cykla, för vem annars skulle inte märka att du gömt dig om inte dig själv...
SvaraRaderaStark och självkritisk!
hahaha där kan jag känna igen mig.
SvaraRaderaUnderbar text ler och tycker om
Det var del 3 så du vet om det...
SvaraRaderaMmm, jag läser det också som en inre dialog. Utmattning. Förvillande. Vill, vill ändå inte.
SvaraRaderaBra!
Göm dig för vad du gör!
SvaraRadera