Medkänsla

Små och taggiga låg de där. Intill diket en ljummen sommarkväll.
Kajsa tvärbromsade sin rosa lilla cykel och iakttog andaktigt de små liven som knappt levde längre. Små späda kroppar oförmögna att röra sig. Värkande och lidande.
Lite längre bort längs den smala grusvägen låg mamman. Livlös och kall.
Hårda hjulspår av inbromsningar vittnade om vad som skett. En moped mötte en liten taggig familj som vankade längs vägen.
Hårt gummi mötte mjuka kroppar.

Kajsa fick tårar i ögonen. Kände hur maktlösheten greppade tag om hennes mage.
"Måste hjälpa!" tänkte hon och lade ner sin badhandduk i cykelkorgen.
Med försiktiga barnahänder lyfte hon sedan ner de två små ungarna i cykelkorgen och ledde cykeln ända hem, djupt koncentrerad på att undvika att stöta på stenar eller gupp på vägen.

Kajsas mamma mötte henne och de små kottarna med varma ögon. Lade ut mjuka frottéhanddukar i badkaret och förvandlade det till en mjuk, varm och ombonad plats. Med mjuka vantar fick Kajsa sedan lägga dem tillrätta. De lät sig omhändertas. Oförmögna att kunna göra motstånd.
De kokade välling som Kajsa fick mata dem med. Med en liten pipett fick de i sig små droppar av näring. Men de ville inte äta mycket. Mest låg de där. Hjälplösa och små.

I flera dagar pratade, vaggade, strök och matade hon dem. Tills de en dag låg livlösa med blod som bildade en blygsam liten pöl vid munnen.
-Inre skador, sa Kajsas mamma och torkade varsamt de små tårarna från hennes kinder.
-De blödde inifrån.

Kajsa grät stilla. Hon visste ju hur det kändes.
Att blöda inifrån.