måndag 27 februari 2012

Med dig i min nacke

Det har blivit mörkt ute och jag kan inte längre se dina mjuka läppar
Du skulle bara viska tyst i mitt öra hela natten, jag hade redan lovat dig att aldrig sluta lyssna
Istället målade du landskap på min rygg med dina sträva fingrar och jag rös till vid samma punkt, varje gång

Jag önskade alltid att snön skulle smälta bort
Du vet när man så snällt man kan ber fåglarna att börja sjunga igen
När man bara vill att luften ska bli lite luftigare och rummet lite större
Klart att du vet
Det var ju du som bad om att få måla hela rummet med den där röda färgen som fortfarande lyser igenom all den täckande vita kulören

Vi trodde nog aldrig att håret skulle sluta flätas och timmarna skulle ta slut
Vi trodde inte heller att ljuset skulle sippra in och låta oss se det där vi inte ville se

Be fåglarna så snällt du kan - så kanske de kanske vill sjunga för oss en liten stund igen


Inspirerad av ordet "missvisande" på Skrivpuff

4 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. När - timmarna är slut - är riktigt vemodigt. Men så länge fåglarna finns, så!

    SvaraRadera
  3. Plopp. Kvitter kvitter med andetag i nacken :)

    SvaraRadera