Tack för lånet

Jag tror att jag måste lägga ner dig i en liten skål av tunt porslin
Jag ska försöka att inte skvalpa ut något på vägen
Jag kommer att gå över trägolv, isiga gator och mjukt gräs och få stickor under fötterna samtidigt som jag balanserar dig mellan mina frusna fingrar.
Du behöver bara ligga kvar. Skvalpa runt i takt med mina fotsteg.

Det klarar du

Det vet jag
Du gör det fint

Jag har klippt av mig håret.

Kortare än kortast för att ingen ska kunna slita tag i det på vägen.

Ett hårstrå, eller ett stort sjok av hår. Nu blir det svårt. Jag kan gå snabbt och håret kommer inte att fladdra. Ingen kommer att hinna
Ingen kommer att nå
Jag är lite fulare nu. Såklart.
Det gör ingenting.

Jag visste det igår. Och jag visste det i förrgår. Och jag visste det i förrförrgår.
Bara man vet, så gör det inte så ont.

När vi kommer fram ska jag vaska fram dig ur skålen igen. Och så ska jag ställa tillbaka dig på din plats. Där du alltid ska stå
Ingen kommer märka något.

Jag lovar
Inte ens du
Du kommer bara att vara lite trött

Förut

Det var länge sedan nu

Så länge länge sedan du nöp mig i skinnet varje dag

Ändå minns jag fortfarande den svidande känslan i skinnet och hur dina fingrar kändes mot min hud

Alltid så kalla

Jag minns hur du brukade vända din stora rygg mot mig

Och hur mycket jag än fingrade på den så hände ingenting

Men det var längesedan

Det vet du också

Vattnet har hunnit bli ljust och mörkt och ljust igen sedan dess

Jag har kastat min mage så långt jag kunnat och hunnit springa och hämta den igen

Men jag vet inte

Jag vet bara att jag lurade dig

Och du gick på varenda litet ord

Idiot

På håll är du nära

Jag ser dig ibland. Du står bland alla människor på perrongen. Mitt i gröten av alla de där minuterna och sekunderna de försöker lägga ner i sina fickor. Du brukar titta på dem och fnittra ner i halsduken och trampa lite med fötterna för att hålla värmen.

Jag ser dig alltid bara på det vanliga avståndet. Närmare vågar jag aldrig gå. Jag vet ju att du skulle bli både blå och röd och gul på samma gång om du visste att jag var här. Du skulle sluta fnittra och börja springa. Och jag skulle stå kvar på min fläck och förbanna mig själv igen och igen och igen.

Så länge du inte ser mig kan jag titta på dig. Och så länge ditt fnitter landar i halsduken och stannar kvar där vet jag att allt är okej. Till och med lite bra.

Jag skulle aldrig missa en sekund eller ens en millisekund av dig. Jag sparar blinkningarna till senare och lämnar orden till natten. De behövs inte nu.
Och så andas jag in dig. Hela dig. Jag stjäl all den rena luften runt din kropp och håller andan så länge jag kan. För jag vet att luften blir tunnare och du försvinner fortare än fortast.
Och då får jag stå kvar där. Och vara genomskinlig. Och lukta blomma. Och titta på skorna.
Till nästa gång.

Till låns

Lek nu lilla pojke
Lek bland körsbärsblommorna, vattenpölarna och sanddynerna framför dig
Se till att du leker tills lekarna tar slut och surtanten säger åt dig att sluta. För det finns alltid en surtant som bestämmer när leken är slut
Så passa på
Låt världen landa i din lilla hand och få vila där en stund
Smek den snällt med dina smutsiga små fingrar och blunda sedan hårt så ska du få se hur den försvinner igen

Njut så mycket du kan lilla pojke
Du kommer aldrig få leka igen

Fröken blå

Jag vet att det är svårare för dig
Allt är lite svårare för just dig
För du är så liten och allt annat är så himla stort
Men hur liten du än är så vet jag att du kan
Du kan låta din blåa kappa hasa ner längs kroppen och kasta den åt fåglarna på den stora ängen
Och du kan sedan lämna den kvar där den landar
För vet du, de tar hand om den
De tar hand om allt
Bara lämna den kvar i det torra gräset och gå

Och fast det är svårt och allt är så ofantligt stort och jobbigt kan du lämna kvar dina blå små skor där du står
Bara kliv ur dem och lämna dem där
Det går bra. De tar hand om dem också

Sedan kan du gå raka spåret eller kringelkrokiga vägar tillbaka igen. Du får välja
Bara du lovar
Lova, lova, lova
Att du aldrig blir sådär blå igen
Lilla söta fröken

Jag ser dig. Fast du vet inte om det

Jag såg dig genom den skitiga fönsterrutan
Långt borta och ingenstans gestikulerade du som om ingenting hänt
Som om inga ord hade skrikits ut och inga händer hade fäktats i luften
Som om ingen någonsin hade tittat på oss och skämts över världen vi delade
Som om allt var precis som vanligt

Jag tänkte aldrig korsa vägen och gå där dina fötter skavt mot marken
Den var din och bara din
Din, din, din
Istället går jag runt i små cirklar och sätter fötterna där dina aldrig gått
I diken, små träsk och bland djur du aldrig skulle gå i närheten av
Jag gör den till min mark
Min, min, min

Bara min

Snälla, ge mig allt du har och lite till

Du hatar mig
Du har hatat mig från första början och kommer hata mig till sista slutet

När himlen färgas röd så hatar du mig lite extra mycket
När natten blir till morgon hatar du så hela din kropp värker
Annars hatar du mig bara sådär lagom mycket

Men det är okej

Du fäster din blick på en punkt bortom mig och nickar när du måste
Över axeln spottar du och kastar förbannelser på mig
När jag klappas på axeln vill du stampa mig med foten och mosa alla fibrer i min fula kropp
När solen lyser i mitt ansikte ber du blixten träffa mig hårt och jävligt
Men det är okej

Jag finns här för dig
Jag är gjord för att hatas
Varsågod

Kom gåva, gå gåva

Jag har lagt en liten lapp i din ficka

Vek ihop den så hårt jag kunde och knycklade sedan ihop den till en liten boll

I lappen finns mitt hjärta och min hud

Det finaste jag har

Tänkte att jag inte behöver det mer

Du kunde säkert ta hand om det lite bättre

Lyfta upp hjärtat, krama om det

Lägga det på en ljus plats där det fick andas på riktigt en stund

Huden kunde du smeka ömt och varsamt

Kyssa lätt så den knottrades under dina läppar

Jag visste att du kunde göra det bättre än mig

Så du fick det. I en liten hård boll

Men jag tror att den är borta nu

Jag tror att byxorna är tvättade och den lilla pappersbollen är borta

Jag hoppas att vi aldrig hittar den igen

Det är nog bäst så

Ge mig en minut - eller ett år

Jag tänker ligga här en stund till. Bara en liten stund
Jag tänker ligga här och låta regnet droppa ner över min rygg

Mjukt och smekande som bara regnet kan
Ibland kommer jag att vända ansiktet upp mot den blå himlen

Och så kommer jag att ta tre djupa andetag och hålla kvar luften i lungorna så länge jag kan.
Men jag kommer att stanna kvar här

Med ansiktet mot marken och fingertopparna under den kladdiga ytan

Jag är inte klar

Inte riktigt än

Jag har inte känt leran forma sig under min kropp på riktigt ännu

Jag har knappt börjat

Även om jag vet att du vill

Att jag ska börja åla mig

Att jag ska röra på mig lite

Bara litegrann

Men det är inte dags ännu min vän

Inte riktigt än

Ett troll på min vägg

Jag hänger upp dig på en rostig gammal spik på min vita vägg
Och så backar jag sju steg för att kunna se dig

Hela dig
Du ser precis likadan ut som när jag träffade dig

En dag och tusen år sedan

Du har fått några rynkor kring ögonen

Blivit lite smalare

Annars likadan

Du viftar fortfarande med ditt trollspö i luften

Gör att blommorna slår ut tidigare än de borde

Och du låtsas fortfarande som att det är lätt att andas utomhus

Aldrig mer släpper jag lös dig
För du gör vattnet för kallt och himlen för mörk
Och jag

Jag har inga fingrar kvar att trolla med

Ta din lilla lampa och leta efter mig

Jag lever av luft, vatten och blod i bäckar
Men en dag ska jag göra något annat
Låta den mörkbruna skalbaggen klättra hela vägen upp längs mitt ben och krypa ner i min ficka

Bygga sitt bo och stanna kvar så länge den vill

En dag ska jag hälla ut alla mina nycklar i botten av diket

Låta ormarna ta hand om dem tills jag lärt mig att smeka trädens bark utan att vara rädd för att bli biten
Jag kommer att sudda ut alla fula fotspår och skaka av alla mina hårstrån från grenarna

Och så kommer jag att tvätta bort lukten av min hud som fastnat på alla stenar

Ingen kan hitta mig

Jag blir aldrig blöt

I mitt lilla rum hittar jag nål och tråd och en röd sax. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, men jag vet att de tillhör mig. Så jag lägger dem i min ficka och stänger sakta dörren till det lilla rummet med blå väggar. Jag har inte tänkt att gå dit igen. Någonsin.

Längst bort i korridoren som jag hatar, som jag alltid hatat, står mannen med glasögon och tittar. Jag känner hans ögon kittla mig i nacken när jag går mot ytterdörren. Han ber mig snällt att stanna, utan att behöva säga orden. Men jag stannar aldrig. Inte förra gången, inte nästa gång. Inte den här gången heller.

Jag går ut, med mina gummistövlar med vita snören på. Och regnet rasar från himlen. Inte droppar eller öser. Rasar.
Jag vet precis vart jag ska gå, och det spelar ingen roll hur mycket himlen rasar mot mig. För jag vänder mig om, och så skickar jag en tanke till dig;

"Du kan regna hur mycket du vill på mig. Jag blir ändå aldrig blöt"

Och sedan fortsätter jag att gå.


Inspirerad av orden "att smyga" på Skrivpuff

Tills det kommer lite ljus tillbaka

Kläderna skaver och kliar

Varje gång jag klär av mig naken gör allt bara ännu mer ont, så jag lämnar en hög på golvet och går min väg

När dagen kommer med ljus och sol och fågelkvitter drar jag ner rullgardinerna

Gömmer mig i mörker tills det blir mörkt på riktigt igen

Då kan jag tända mina ljus och andas

En, två och fyra gånger

Om natten blir jag jagad av bokstäver, ord och meningar som jag glömt och som aldrig varit sanna

Bokstäver, siffror och snirkliga krokar

Den ena hårdare än den andra

Och du vet, när du står därborta och jag ligger i en liten pöl här

Och när det är en ocean av tid och kött och blod emellan oss

Det var då allt skulle börja om från början igen


Inspirerad av ordet "åtgärda" på Skrivpuff

Hon lurade alla och ingen visste vem hon var

Varje gång jag passerade brukade jag vinka till henne. Tanten. Hon som gömde sig bakom de vita gardinerna som fladdrade till varje gång någonting rörde sig utanför.

Jag såg aldrig riktigt hur hon såg ut. Jag såg bara de iskalla ögonen som blänkte till bakom glasrutorna som alltid var nyputsade, trots att jag aldrig såg henne putsa dem. Kanske gjorde hon det på natten, när alla sov? Så måste det vara. Varje natt när mörkret bäddat in världen och alla drömde sina konstiga drömmar om katter som egentligen var människor och båtar som hade vingar och flög bland bergstoppar, så stod hon nog där och putsade sina fönsterrutor till perfektion. Tanten.

Jag föreställde mig att hon hade silvergrått hår uppsatt i en lös knut, och att hon gick runt i ett blommigt nattlinne och beiga inomhustofflor hela dagarna.
Kanske drack hon te ibland. Liptons gula te, utan socker och mjölk i.
Jag tror däremot aldrig att hon åt något, för hennes hy var nästan genomskinlig och grå. Precis sådär genomskinlig och grå som man nog får om man aldrig äter något annat än en liten skorpa med apelsinmarmelad på ibland.

Jag vinkade till henne i flera år. Varje gång gardinerna fladdrade till så vinkade jag. Ibland hade jag lust att visa henne fingret istället, men jag tror att hon hade ont. Någonstans hade hon nog ont. Och då hjälper nog en vinkande hand mer än ett finger tänker jag - för en tant som inte vill äta.


Inspirerad av ordet "smärta" på Skrivpuff

Allt som glimmar

Varje natt gick jag ut och plockade upp glassplitter som låg utspridd över den mörka asfalten. Jag älskade hur de gnistrade som diamanter i skenet av gatubelysningen och hur de kändes mellan mina fingertoppar. Försiktigt smög jag barfota och lärde mig att fördela vikten rätt för inte skära upp fotsulorna.

Ibland hade jag med mig en avlång glasburk att lägga alla små bitar i. Men oftast glömde jag, och fick samla dem i nattlinnet eller morgonrocken istället.
Jag vet inte var de kom ifrån. Varje natt låg de bara där. Tusentals nya små leksaksdiamanter att förundras över och plocka upp. Och jag gjorde det. En efter en plockade jag upp dem. Försökte jag ta flera på samma gång skar jag mig oftast, det hade jag lärt mig.

En dag försvann de. Lika hastigt som de hamnat där. Jag vaknade, gick ut, och jag letade. Längs hela gatorna letade jag. Varje natt.

Sedan gav jag upp.

Nu är det lika längesedan som när du slutade tvinna mitt hår.


Inspirerat av ordet "ansvar" på Skrivpuff

Med dig i min nacke

Det har blivit mörkt ute och jag kan inte längre se dina mjuka läppar
Du skulle bara viska tyst i mitt öra hela natten, jag hade redan lovat dig att aldrig sluta lyssna
Istället målade du landskap på min rygg med dina sträva fingrar och jag rös till vid samma punkt, varje gång

Jag önskade alltid att snön skulle smälta bort
Du vet när man så snällt man kan ber fåglarna att börja sjunga igen
När man bara vill att luften ska bli lite luftigare och rummet lite större
Klart att du vet
Det var ju du som bad om att få måla hela rummet med den där röda färgen som fortfarande lyser igenom all den täckande vita kulören

Vi trodde nog aldrig att håret skulle sluta flätas och timmarna skulle ta slut
Vi trodde inte heller att ljuset skulle sippra in och låta oss se det där vi inte ville se

Be fåglarna så snällt du kan - så kanske de kanske vill sjunga för oss en liten stund igen


Inspirerad av ordet "missvisande" på Skrivpuff

Jag klappar dig på ryggen tills du går

Snälla rara fina du.
Jag vet inte om det var du eller jag eller de där rosa lerfigurerna som fick allt att rasa samman.
De brukade stå leendes runt oss i en liten ring och klappa varandra på ryggen samtidigt som vi höll varandra i handen och låtsades som att vi inte såg dem.
Jag vet inte om det var deras arga ögon eller den fräna andedräkten som gjorde det, men jag tyckte aldrig riktigt om de där gubbarna.

När de tittade bort brukade jag tjuvfilma dem. Snabbt och lätt, så jag aldrig kunde glömma hur de såg ut igen. Och när de slutat klappa varandra på ryggen och bara stod i den där ringen, så brukade jag hålla andan för att slippa känna deras stank.

Jag vet inte vems fel det var
Om det var mitt eller ditt eller deras
Eller om det var den där mannen som satt uppe i trädet och pekade på oss
Han som alltid kiknade av skratt så fort vi tittade dit

Vet du?

Inspirerad av ordet "filma" från Skrivpuff

Bara lite till av dig

Du kan stanna nu
Stanna lite och vänd dig om så kommer du att se alla de där liljekonvaljerna jag en gång försökte visa dig
De som du inte ville titta på
Minns du?

Titta längs den där smala krokiga stigen vi gick barfota på under somrarna
Jag lovar dig, du kommer att se både bark och myror och blommor som du vill plocka upp och smeka dina fingertoppar längs

Och om du bara låter mig, så tänker jag fortsätta pilla dig i nacken och visa dig vart de vackraste blommorna växer
Om du bara lovar att stanna och titta
Jag kommer att fortsätta kyssa dina mjuka läppar och se dig smälta ner till en varm blöt fläck som jag samlar ihop och tar med mig hem varje dag

Bara stanna lite och titta
Du kommer att se allt det där

Jag lovar


Inspirerad av orden "ett uppdrag" från Skrivpuff

Den blå och den vackra

Jag har dragit ner min stora grå mössa till näsan så jag inte längre kan se dig
Jag vet att du är stor, vacker och blå
Och jag vet att dina byxor är smutsigare än mina

Mina skor är alldeles för stora och jag snubblar på fötterna ungefär vartannat steg jag tar
Sanden under mig kommer inte från någon öken i ett exotiskt land
Det är bara stora, fula stenar från en mörk grotta som malts ner och kastats ut över vägarna huller om buller
Och jag bara snubblar

Det sticker i hela ansiktet
Litet lurv från garnet killar mig i näsan
Jag hör bilar och människor där utanför
Känner att det blåser kalla vindar

Och därborta står du
Alldeles stor, vacker och blå
Tittar på mig med smutsiga byxor som nästan når ner till asfalten
Iakttar med runda ögon

Och jag bara snubblar


Inspirerad av orden "att bromsa" från Skrivpuff

Snömodd

Jag fyller hela min mun med snö
Iskall, stenhård snö
Känner hur den sakta smälter och blir till en rinnande ljummen bäck
Jag vet att den är smutsig
Jag vet att hundar har kissat i den, människor trampat med sina smutsiga skor och tonåringar spottat i den
Och jag vet att det lever tusen och åter tusen av bakterier och mikroskopiska små djur i den
Den är smutsig, jag vet det
Men jag känner aldrig smaken av det

Det ilar i mina tänder
Ögonen tåras
Vattnet rinner sakta nedför hakan och droppar ner på mina knän
Jag trycker in lite till
Ny snö
Smutsig snö
Vill kräkas

Jag hör någon ropa mitt namn
Det snurrar till i mitt huvud när jag försöker ställa mig upp
Den där kylan har sakta borrat sig in under min mörkblå duffel, ända in till levern
De vita lovikka-vantarna har blivit dubbelt så tunga och liknar två stora snöbollar

Jag klappar försiktigt på min högra axel
Och så smyger jag ljudlöst bort


Inspirerad av ordet "snurra" på Skrivpuff

På en förbjuden plats

Genom springan i dörren kunde jag se honom

Hans nakna vackra rygg och håret som lockade sig i nacken

Jag hörde honom andas

Tungt och lätt på samma gång

Han var någon annanstans

Hans blick var fäst på en punkt långt borta

Ut genom den smutsiga fönsterrutan, förbi den kala eken, bortom parken och ut i tomma intet

Jag önskar att jag kunde se in i hans värld

Se vad han såg

Känna det han kände

Dela den där världen med honom

Jag vill smeka hans nakna rygg med mina fingertoppar

Kyssa nacken med de mörka lockarna

Men jag vet

Jag vet mycket väl

Att jag bara kan stå här

Bakom dörren

Och titta

Längta

Bakom en vägg av tyg

Hej. Du där.
Du som står bakom gardinerna.
Du som sneglar nyfiket mot asfalten som ringlar sig ändlöst utanför.
Ta alla dina saker.
Packa ihop dem, en och en i varsin stor svart sopsäck och kasta dem sedan så långt du kan.
Jag lovar att du kommer glömma allt.
Du kommer glömma de svarta byxorna som skavde mot dina höfter. Du kommer glömma den turkosa tröjan som fick din hy att se genomskinlig ut. Och du kommer glömma den stickiga beiga halsduken som gjorde att du kände dig huvudlös utomhus.
Mest av allt kommer du glömma de grova svarta kängorna som knarrade för varje steg du tog och skavde upp dina hälar.

Ta bara ett steg fram nu. Låt gardinerna hänga där de hänger. Och låt din näsa andas in luften som stiger upp från asfalten. Jag vet att du kommer att älska den, doften.
Och jag vet att du kommer glömma. Allt.


Inspirerad av ordet "huvudlös" på Skrivpuff

Kyss mig

Andas ut den där kyliga luften och kyss mina ögonlock varma, så skriver jag ditt namn i snön.
Ta av dig dina vantar och smek sakta min nacke, så dansar jag naken i skenet av ett stearinljus.
Håll stadigt i mina gestikulerande händer, så ler jag bara mot dig.

Ta din värme med dig och kom hit
Så försvinner jag aldrig mer