Jag blir aldrig blöt

I mitt lilla rum hittar jag nål och tråd och en röd sax. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, men jag vet att de tillhör mig. Så jag lägger dem i min ficka och stänger sakta dörren till det lilla rummet med blå väggar. Jag har inte tänkt att gå dit igen. Någonsin.

Längst bort i korridoren som jag hatar, som jag alltid hatat, står mannen med glasögon och tittar. Jag känner hans ögon kittla mig i nacken när jag går mot ytterdörren. Han ber mig snällt att stanna, utan att behöva säga orden. Men jag stannar aldrig. Inte förra gången, inte nästa gång. Inte den här gången heller.

Jag går ut, med mina gummistövlar med vita snören på. Och regnet rasar från himlen. Inte droppar eller öser. Rasar.
Jag vet precis vart jag ska gå, och det spelar ingen roll hur mycket himlen rasar mot mig. För jag vänder mig om, och så skickar jag en tanke till dig;

"Du kan regna hur mycket du vill på mig. Jag blir ändå aldrig blöt"

Och sedan fortsätter jag att gå.


Inspirerad av orden "att smyga" på Skrivpuff