Hon lurade alla och ingen visste vem hon var

Varje gång jag passerade brukade jag vinka till henne. Tanten. Hon som gömde sig bakom de vita gardinerna som fladdrade till varje gång någonting rörde sig utanför.

Jag såg aldrig riktigt hur hon såg ut. Jag såg bara de iskalla ögonen som blänkte till bakom glasrutorna som alltid var nyputsade, trots att jag aldrig såg henne putsa dem. Kanske gjorde hon det på natten, när alla sov? Så måste det vara. Varje natt när mörkret bäddat in världen och alla drömde sina konstiga drömmar om katter som egentligen var människor och båtar som hade vingar och flög bland bergstoppar, så stod hon nog där och putsade sina fönsterrutor till perfektion. Tanten.

Jag föreställde mig att hon hade silvergrått hår uppsatt i en lös knut, och att hon gick runt i ett blommigt nattlinne och beiga inomhustofflor hela dagarna.
Kanske drack hon te ibland. Liptons gula te, utan socker och mjölk i.
Jag tror däremot aldrig att hon åt något, för hennes hy var nästan genomskinlig och grå. Precis sådär genomskinlig och grå som man nog får om man aldrig äter något annat än en liten skorpa med apelsinmarmelad på ibland.

Jag vinkade till henne i flera år. Varje gång gardinerna fladdrade till så vinkade jag. Ibland hade jag lust att visa henne fingret istället, men jag tror att hon hade ont. Någonstans hade hon nog ont. Och då hjälper nog en vinkande hand mer än ett finger tänker jag - för en tant som inte vill äta.


Inspirerad av ordet "smärta" på Skrivpuff