Varje natt gick jag ut och plockade upp glassplitter som låg utspridd över den mörka asfalten. Jag älskade hur de gnistrade som diamanter i skenet av gatubelysningen och hur de kändes mellan mina fingertoppar. Försiktigt smög jag barfota och lärde mig att fördela vikten rätt för inte skära upp fotsulorna.
Ibland hade jag med mig en avlång glasburk att lägga alla små bitar i. Men oftast glömde jag, och fick samla dem i nattlinnet eller morgonrocken istället.
Jag vet inte var de kom ifrån. Varje natt låg de bara där. Tusentals nya små leksaksdiamanter att förundras över och plocka upp. Och jag gjorde det. En efter en plockade jag upp dem. Försökte jag ta flera på samma gång skar jag mig oftast, det hade jag lärt mig.
En dag försvann de. Lika hastigt som de hamnat där. Jag vaknade, gick ut, och jag letade. Längs hela gatorna letade jag. Varje natt.
Sedan gav jag upp.
Nu är det lika längesedan som när du slutade tvinna mitt hår.
Inspirerat av ordet "ansvar" på Skrivpuff
Jag är inte det minsta bra på att bedöma vad andra skriver, men jag vet när jag tycker om vad jag läser.
SvaraRaderaDu ger mig en känsla av att vilja läsa mer!
Riktigt fin, barfota som alltid ;)
SvaraRaderaGillar mycket.
SvaraRaderaVilken fin text.
SvaraRadera