På håll är du nära

Jag ser dig ibland. Du står bland alla människor på perrongen. Mitt i gröten av alla de där minuterna och sekunderna de försöker lägga ner i sina fickor. Du brukar titta på dem och fnittra ner i halsduken och trampa lite med fötterna för att hålla värmen.

Jag ser dig alltid bara på det vanliga avståndet. Närmare vågar jag aldrig gå. Jag vet ju att du skulle bli både blå och röd och gul på samma gång om du visste att jag var här. Du skulle sluta fnittra och börja springa. Och jag skulle stå kvar på min fläck och förbanna mig själv igen och igen och igen.

Så länge du inte ser mig kan jag titta på dig. Och så länge ditt fnitter landar i halsduken och stannar kvar där vet jag att allt är okej. Till och med lite bra.

Jag skulle aldrig missa en sekund eller ens en millisekund av dig. Jag sparar blinkningarna till senare och lämnar orden till natten. De behövs inte nu.
Och så andas jag in dig. Hela dig. Jag stjäl all den rena luften runt din kropp och håller andan så länge jag kan. För jag vet att luften blir tunnare och du försvinner fortare än fortast.
Och då får jag stå kvar där. Och vara genomskinlig. Och lukta blomma. Och titta på skorna.
Till nästa gång.