Jag fyller hela min mun med snö
Iskall, stenhård snö
Känner hur den sakta smälter och blir till en rinnande ljummen bäck
Jag vet att den är smutsig
Jag vet att hundar har kissat i den, människor trampat med sina smutsiga skor och tonåringar spottat i den
Och jag vet att det lever tusen och åter tusen av bakterier och mikroskopiska små djur i den
Den är smutsig, jag vet det
Men jag känner aldrig smaken av det
Det ilar i mina tänder
Ögonen tåras
Vattnet rinner sakta nedför hakan och droppar ner på mina knän
Jag trycker in lite till
Ny snö
Smutsig snö
Vill kräkas
Jag hör någon ropa mitt namn
Det snurrar till i mitt huvud när jag försöker ställa mig upp
Den där kylan har sakta borrat sig in under min mörkblå duffel, ända in till levern
De vita lovikka-vantarna har blivit dubbelt så tunga och liknar två stora snöbollar
Jag klappar försiktigt på min högra axel
Och så smyger jag ljudlöst bort
Inspirerad av ordet "snurra" på Skrivpuff
Omtumlande läsning!
SvaraRaderaSnön kan bara vara hård eller mjuk - ibland hjälper den mig att glömma - ibland tar den liv - ibland skimrar den, utan snö vill jag aldrig vara
RaderaIntensiv scen som väcker många känslor.
SvaraRaderaSjälvdestruktivitet precis som det är. Otroligt bra.
SvaraRaderaFin text som väcker många känslor.
SvaraRaderaStark text.
SvaraRaderaÅh, vad stark och underbar. Älskar liknelsen. Det är skönt att den får en annan, lättare ton i de två sista raderna, så att man inte lämnas i iskylan. Talangfullt.
SvaraRadera