Kom gåva, gå gåva

Jag har lagt en liten lapp i din ficka

Vek ihop den så hårt jag kunde och knycklade sedan ihop den till en liten boll

I lappen finns mitt hjärta och min hud

Det finaste jag har

Tänkte att jag inte behöver det mer

Du kunde säkert ta hand om det lite bättre

Lyfta upp hjärtat, krama om det

Lägga det på en ljus plats där det fick andas på riktigt en stund

Huden kunde du smeka ömt och varsamt

Kyssa lätt så den knottrades under dina läppar

Jag visste att du kunde göra det bättre än mig

Så du fick det. I en liten hård boll

Men jag tror att den är borta nu

Jag tror att byxorna är tvättade och den lilla pappersbollen är borta

Jag hoppas att vi aldrig hittar den igen

Det är nog bäst så

Ge mig en minut - eller ett år

Jag tänker ligga här en stund till. Bara en liten stund
Jag tänker ligga här och låta regnet droppa ner över min rygg

Mjukt och smekande som bara regnet kan
Ibland kommer jag att vända ansiktet upp mot den blå himlen

Och så kommer jag att ta tre djupa andetag och hålla kvar luften i lungorna så länge jag kan.
Men jag kommer att stanna kvar här

Med ansiktet mot marken och fingertopparna under den kladdiga ytan

Jag är inte klar

Inte riktigt än

Jag har inte känt leran forma sig under min kropp på riktigt ännu

Jag har knappt börjat

Även om jag vet att du vill

Att jag ska börja åla mig

Att jag ska röra på mig lite

Bara litegrann

Men det är inte dags ännu min vän

Inte riktigt än

Ett troll på min vägg

Jag hänger upp dig på en rostig gammal spik på min vita vägg
Och så backar jag sju steg för att kunna se dig

Hela dig
Du ser precis likadan ut som när jag träffade dig

En dag och tusen år sedan

Du har fått några rynkor kring ögonen

Blivit lite smalare

Annars likadan

Du viftar fortfarande med ditt trollspö i luften

Gör att blommorna slår ut tidigare än de borde

Och du låtsas fortfarande som att det är lätt att andas utomhus

Aldrig mer släpper jag lös dig
För du gör vattnet för kallt och himlen för mörk
Och jag

Jag har inga fingrar kvar att trolla med

Ta din lilla lampa och leta efter mig

Jag lever av luft, vatten och blod i bäckar
Men en dag ska jag göra något annat
Låta den mörkbruna skalbaggen klättra hela vägen upp längs mitt ben och krypa ner i min ficka

Bygga sitt bo och stanna kvar så länge den vill

En dag ska jag hälla ut alla mina nycklar i botten av diket

Låta ormarna ta hand om dem tills jag lärt mig att smeka trädens bark utan att vara rädd för att bli biten
Jag kommer att sudda ut alla fula fotspår och skaka av alla mina hårstrån från grenarna

Och så kommer jag att tvätta bort lukten av min hud som fastnat på alla stenar

Ingen kan hitta mig

Jag blir aldrig blöt

I mitt lilla rum hittar jag nål och tråd och en röd sax. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, men jag vet att de tillhör mig. Så jag lägger dem i min ficka och stänger sakta dörren till det lilla rummet med blå väggar. Jag har inte tänkt att gå dit igen. Någonsin.

Längst bort i korridoren som jag hatar, som jag alltid hatat, står mannen med glasögon och tittar. Jag känner hans ögon kittla mig i nacken när jag går mot ytterdörren. Han ber mig snällt att stanna, utan att behöva säga orden. Men jag stannar aldrig. Inte förra gången, inte nästa gång. Inte den här gången heller.

Jag går ut, med mina gummistövlar med vita snören på. Och regnet rasar från himlen. Inte droppar eller öser. Rasar.
Jag vet precis vart jag ska gå, och det spelar ingen roll hur mycket himlen rasar mot mig. För jag vänder mig om, och så skickar jag en tanke till dig;

"Du kan regna hur mycket du vill på mig. Jag blir ändå aldrig blöt"

Och sedan fortsätter jag att gå.


Inspirerad av orden "att smyga" på Skrivpuff

Tills det kommer lite ljus tillbaka

Kläderna skaver och kliar

Varje gång jag klär av mig naken gör allt bara ännu mer ont, så jag lämnar en hög på golvet och går min väg

När dagen kommer med ljus och sol och fågelkvitter drar jag ner rullgardinerna

Gömmer mig i mörker tills det blir mörkt på riktigt igen

Då kan jag tända mina ljus och andas

En, två och fyra gånger

Om natten blir jag jagad av bokstäver, ord och meningar som jag glömt och som aldrig varit sanna

Bokstäver, siffror och snirkliga krokar

Den ena hårdare än den andra

Och du vet, när du står därborta och jag ligger i en liten pöl här

Och när det är en ocean av tid och kött och blod emellan oss

Det var då allt skulle börja om från början igen


Inspirerad av ordet "åtgärda" på Skrivpuff

Hon lurade alla och ingen visste vem hon var

Varje gång jag passerade brukade jag vinka till henne. Tanten. Hon som gömde sig bakom de vita gardinerna som fladdrade till varje gång någonting rörde sig utanför.

Jag såg aldrig riktigt hur hon såg ut. Jag såg bara de iskalla ögonen som blänkte till bakom glasrutorna som alltid var nyputsade, trots att jag aldrig såg henne putsa dem. Kanske gjorde hon det på natten, när alla sov? Så måste det vara. Varje natt när mörkret bäddat in världen och alla drömde sina konstiga drömmar om katter som egentligen var människor och båtar som hade vingar och flög bland bergstoppar, så stod hon nog där och putsade sina fönsterrutor till perfektion. Tanten.

Jag föreställde mig att hon hade silvergrått hår uppsatt i en lös knut, och att hon gick runt i ett blommigt nattlinne och beiga inomhustofflor hela dagarna.
Kanske drack hon te ibland. Liptons gula te, utan socker och mjölk i.
Jag tror däremot aldrig att hon åt något, för hennes hy var nästan genomskinlig och grå. Precis sådär genomskinlig och grå som man nog får om man aldrig äter något annat än en liten skorpa med apelsinmarmelad på ibland.

Jag vinkade till henne i flera år. Varje gång gardinerna fladdrade till så vinkade jag. Ibland hade jag lust att visa henne fingret istället, men jag tror att hon hade ont. Någonstans hade hon nog ont. Och då hjälper nog en vinkande hand mer än ett finger tänker jag - för en tant som inte vill äta.


Inspirerad av ordet "smärta" på Skrivpuff