I vilan av solen

Solen har gassat hela dagen. Värmt upp de röda takplattorna på de små stugorna. Fått luften att dallra av hetta. Nere vid vattenbrynet har fiskarna lekt i det ljumma vattnet. Sprattlat vid vattenytan och gett sig tillkänna för världen ovan ytan.
När den gjort sitt, solen. Packar den ihop och lägger sig till ro för att låta älvorna dansa på sjön. De tar varandras händer. Låter sina slöjliknande kroppar svepa över vattenytan, ljudlöst och oändligt. Vackert och smärtsamt.
Jag häpnar. Hör musiken som inte finns. Ser dansen som inte regisserats.
Jag iakttar, utan att vara där.

Jag bär på dina hål

Du planterar hål i min kropp. Svarta hål som växer med tiden.
Du tror att de självläker. Att de på ett magiskt vis smälter ihop till mjuk hud igen. Med tiden.
Men de blir bara större. Större och större och större.
Jag bär runt på dem, hålen. Jag bär dem för att jag inte kan annat.
Jag känner hur de långsamt tar över min kropp. Äter upp mig. Lämnar kvar tomhet och ingenting mer.
Jag är tomheten.
Jag kan inte annat.

Att vara vrång

Min kropp är gjord av glas och rubiner, luft och partiklar
Små vassa nålar sticker genom huden varenda sekund, pickar och pockar, sticker och trilskas

Jag känner det
Pickandet
Pockandet
Trilskandet

Dygnen spelar mig ett spratt
Leker elaka, illvilliga lekar som ingen vill vara med på
Allra minst jag
De dansar vals genom skallbenen och får det att eka mellan öronen

Jag försöker fånga dig
Har försökt hela mitt liv
Kommer fortsätta försöka hela resten av mitt liv
Men du låter dig inte fångas
Inte av mig
Kanske av någon annan
Det vet jag
Men jag tänker fortsätta försöka ändå
För då har jag försökt

Det är ju det som räknas.