Förut

Det var länge sedan nu

Så länge länge sedan du nöp mig i skinnet varje dag

Ändå minns jag fortfarande den svidande känslan i skinnet och hur dina fingrar kändes mot min hud

Alltid så kalla

Jag minns hur du brukade vända din stora rygg mot mig

Och hur mycket jag än fingrade på den så hände ingenting

Men det var längesedan

Det vet du också

Vattnet har hunnit bli ljust och mörkt och ljust igen sedan dess

Jag har kastat min mage så långt jag kunnat och hunnit springa och hämta den igen

Men jag vet inte

Jag vet bara att jag lurade dig

Och du gick på varenda litet ord

Idiot

På håll är du nära

Jag ser dig ibland. Du står bland alla människor på perrongen. Mitt i gröten av alla de där minuterna och sekunderna de försöker lägga ner i sina fickor. Du brukar titta på dem och fnittra ner i halsduken och trampa lite med fötterna för att hålla värmen.

Jag ser dig alltid bara på det vanliga avståndet. Närmare vågar jag aldrig gå. Jag vet ju att du skulle bli både blå och röd och gul på samma gång om du visste att jag var här. Du skulle sluta fnittra och börja springa. Och jag skulle stå kvar på min fläck och förbanna mig själv igen och igen och igen.

Så länge du inte ser mig kan jag titta på dig. Och så länge ditt fnitter landar i halsduken och stannar kvar där vet jag att allt är okej. Till och med lite bra.

Jag skulle aldrig missa en sekund eller ens en millisekund av dig. Jag sparar blinkningarna till senare och lämnar orden till natten. De behövs inte nu.
Och så andas jag in dig. Hela dig. Jag stjäl all den rena luften runt din kropp och håller andan så länge jag kan. För jag vet att luften blir tunnare och du försvinner fortare än fortast.
Och då får jag stå kvar där. Och vara genomskinlig. Och lukta blomma. Och titta på skorna.
Till nästa gång.

Till låns

Lek nu lilla pojke
Lek bland körsbärsblommorna, vattenpölarna och sanddynerna framför dig
Se till att du leker tills lekarna tar slut och surtanten säger åt dig att sluta. För det finns alltid en surtant som bestämmer när leken är slut
Så passa på
Låt världen landa i din lilla hand och få vila där en stund
Smek den snällt med dina smutsiga små fingrar och blunda sedan hårt så ska du få se hur den försvinner igen

Njut så mycket du kan lilla pojke
Du kommer aldrig få leka igen

Fröken blå

Jag vet att det är svårare för dig
Allt är lite svårare för just dig
För du är så liten och allt annat är så himla stort
Men hur liten du än är så vet jag att du kan
Du kan låta din blåa kappa hasa ner längs kroppen och kasta den åt fåglarna på den stora ängen
Och du kan sedan lämna den kvar där den landar
För vet du, de tar hand om den
De tar hand om allt
Bara lämna den kvar i det torra gräset och gå

Och fast det är svårt och allt är så ofantligt stort och jobbigt kan du lämna kvar dina blå små skor där du står
Bara kliv ur dem och lämna dem där
Det går bra. De tar hand om dem också

Sedan kan du gå raka spåret eller kringelkrokiga vägar tillbaka igen. Du får välja
Bara du lovar
Lova, lova, lova
Att du aldrig blir sådär blå igen
Lilla söta fröken

Jag ser dig. Fast du vet inte om det

Jag såg dig genom den skitiga fönsterrutan
Långt borta och ingenstans gestikulerade du som om ingenting hänt
Som om inga ord hade skrikits ut och inga händer hade fäktats i luften
Som om ingen någonsin hade tittat på oss och skämts över världen vi delade
Som om allt var precis som vanligt

Jag tänkte aldrig korsa vägen och gå där dina fötter skavt mot marken
Den var din och bara din
Din, din, din
Istället går jag runt i små cirklar och sätter fötterna där dina aldrig gått
I diken, små träsk och bland djur du aldrig skulle gå i närheten av
Jag gör den till min mark
Min, min, min

Bara min

Snälla, ge mig allt du har och lite till

Du hatar mig
Du har hatat mig från första början och kommer hata mig till sista slutet

När himlen färgas röd så hatar du mig lite extra mycket
När natten blir till morgon hatar du så hela din kropp värker
Annars hatar du mig bara sådär lagom mycket

Men det är okej

Du fäster din blick på en punkt bortom mig och nickar när du måste
Över axeln spottar du och kastar förbannelser på mig
När jag klappas på axeln vill du stampa mig med foten och mosa alla fibrer i min fula kropp
När solen lyser i mitt ansikte ber du blixten träffa mig hårt och jävligt
Men det är okej

Jag finns här för dig
Jag är gjord för att hatas
Varsågod

Kom gåva, gå gåva

Jag har lagt en liten lapp i din ficka

Vek ihop den så hårt jag kunde och knycklade sedan ihop den till en liten boll

I lappen finns mitt hjärta och min hud

Det finaste jag har

Tänkte att jag inte behöver det mer

Du kunde säkert ta hand om det lite bättre

Lyfta upp hjärtat, krama om det

Lägga det på en ljus plats där det fick andas på riktigt en stund

Huden kunde du smeka ömt och varsamt

Kyssa lätt så den knottrades under dina läppar

Jag visste att du kunde göra det bättre än mig

Så du fick det. I en liten hård boll

Men jag tror att den är borta nu

Jag tror att byxorna är tvättade och den lilla pappersbollen är borta

Jag hoppas att vi aldrig hittar den igen

Det är nog bäst så