söndag 29 april 2012

Jag blir aldrig blöt

I mitt lilla rum hittar jag nål och tråd och en röd sax. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, men jag vet att de tillhör mig. Så jag lägger dem i min ficka och stänger sakta dörren till det lilla rummet med blå väggar. Jag har inte tänkt att gå dit igen. Någonsin.

Längst bort i korridoren som jag hatar, som jag alltid hatat, står mannen med glasögon och tittar. Jag känner hans ögon kittla mig i nacken när jag går mot ytterdörren. Han ber mig snällt att stanna, utan att behöva säga orden. Men jag stannar aldrig. Inte förra gången, inte nästa gång. Inte den här gången heller.

Jag går ut, med mina gummistövlar med vita snören på. Och regnet rasar från himlen. Inte droppar eller öser. Rasar.
Jag vet precis vart jag ska gå, och det spelar ingen roll hur mycket himlen rasar mot mig. För jag vänder mig om, och så skickar jag en tanke till dig;

"Du kan regna hur mycket du vill på mig. Jag blir ändå aldrig blöt"

Och sedan fortsätter jag att gå.


Inspirerad av orden "att smyga" på Skrivpuff

tisdag 17 april 2012

Tills det kommer lite ljus tillbaka

Kläderna skaver och kliar
Varje gång jag klär av mig naken gör allt bara ännu mer ont, så jag lämnar en hög på golvet och går min väg

När dagen kommer med ljus och sol och fågelkvitter drar jag ner rullgardinerna
Gömmer mig i mörker tills det blir mörkt på riktigt igen
Då kan jag tända mina ljus och andas
En, två och fyra gånger

Om natten blir jag jagad av bokstäver, ord och meningar som jag glömt och som aldrig varit sanna
Bokstäver, siffror och snirkliga krokar
Den ena hårdare än den andra

Och du vet, när du står därborta och jag ligger i en liten pöl här
Och när det är en ocean av tid och kött och blod emellan oss
Det var då allt skulle börja om från början igen


Inspirerad av ordet "åtgärda" på Skrivpuff

onsdag 4 april 2012

Hon lurade alla och ingen visste vem hon var

Varje gång jag passerade brukade jag vinka till henne. Tanten. Hon som gömde sig bakom de vita gardinerna som fladdrade till varje gång någonting rörde sig utanför.

Jag såg aldrig riktigt hur hon såg ut. Jag såg bara de iskalla ögonen som blänkte till bakom glasrutorna som alltid var nyputsade, trots att jag aldrig såg henne putsa dem. Kanske gjorde hon det på natten, när alla sov? Så måste det vara. Varje natt när mörkret bäddat in världen och alla drömde sina konstiga drömmar om katter som egentligen var människor och båtar som hade vingar och flög bland bergstoppar, så stod hon nog där och putsade sina fönsterrutor till perfektion. Tanten.

Jag föreställde mig att hon hade silvergrått hår uppsatt i en lös knut, och att hon gick runt i ett blommigt nattlinne och beiga inomhustofflor hela dagarna.
Kanske drack hon te ibland. Liptons gula te, utan socker och mjölk i.
Jag tror däremot aldrig att hon åt något, för hennes hy var nästan genomskinlig och grå. Precis sådär genomskinlig och grå som man nog får om man aldrig äter något annat än en liten skorpa med apelsinmarmelad på ibland.

Jag vinkade till henne i flera år. Varje gång gardinerna fladdrade till så vinkade jag. Ibland hade jag lust att visa henne fingret istället, men jag tror att hon hade ont. Någonstans hade hon nog ont. Och då hjälper nog en vinkande hand mer än ett finger tänker jag - för en tant som inte vill äta.


Inspirerad av ordet "smärta" på Skrivpuff