Jag dansar, med famnen full av blommor. Blöta mjuka blommor med ljuva dofter som berusar mitt sinne. Jag glömmer världen för en sekund. Tar barfota steg i det mjuka fuktiga gräset. Det är tyst runtomkring, men i mitt huvud hör jag vacker musik. Som spelas bara för mig.
Mina fötter och armar hör inte ihop. Lever egna liv som jag inte kan kontrollera. Jag bryr mig inte om det idag. Låtsas inte veta.
Idag är det min dag. Min och musikens.
fredag 24 juni 2011
onsdag 22 juni 2011
Motstånd
En svettig tung arm läggs runt mina axlar
Kväver all luft omkring mig
Den är hårig och sticker obehagligt mot min nacke
Bråkar och kräver
Men jag är långt borta dit du aldrig når
Varken med dina svettiga tunga armar eller långa smutsiga hår
Du luktar illa
Förorenar syret runt dig likt en spyende fabrik
Jag andas luft du aldrig får smaka på
Jag går längs vägar du aldrig får se
Jag simmar i vatten du aldrig får känna mot din hud
Du är bara här en sekund
Jag är här en evighet
Kväver all luft omkring mig
Den är hårig och sticker obehagligt mot min nacke
Bråkar och kräver
Men jag är långt borta dit du aldrig når
Varken med dina svettiga tunga armar eller långa smutsiga hår
Du luktar illa
Förorenar syret runt dig likt en spyende fabrik
Jag andas luft du aldrig får smaka på
Jag går längs vägar du aldrig får se
Jag simmar i vatten du aldrig får känna mot din hud
Du är bara här en sekund
Jag är här en evighet
söndag 19 juni 2011
Rutigt
Du står där, alldeles vacker och vit. Jag ser alla dina rörelser. Yviga, men mjuka.
På ena axeln sitter en fågel. En bländande vit kakadua med mjuka fjädrar och gul tofs på huvudet. Den verkar oberörd av dina hastiga rörelser. Sitter och tittar nyfiket. Studerar.
På den andra axeln vilar en sliten brun axelväska i skinn över den rutiga kavajen. Den ser tung ut. Tynger ner din axel.
Du är märklig. Du vet inte om det själv. Men du kan vara en av de märkligaste människorna jag någonsin mött. Hela din uppenbarelse är märklig.
Jag står på en kall stentrappa, andas in den fuktiga höstluften och tittar på dig. Min halsduk har blivit fuktig, jag har börjat frysa, jag är hungrig och jag är trött. Men ändå vill jag bara stå här, och titta på dig. Tills tiden inte längre finns.
På ena axeln sitter en fågel. En bländande vit kakadua med mjuka fjädrar och gul tofs på huvudet. Den verkar oberörd av dina hastiga rörelser. Sitter och tittar nyfiket. Studerar.
På den andra axeln vilar en sliten brun axelväska i skinn över den rutiga kavajen. Den ser tung ut. Tynger ner din axel.
Du är märklig. Du vet inte om det själv. Men du kan vara en av de märkligaste människorna jag någonsin mött. Hela din uppenbarelse är märklig.
Jag står på en kall stentrappa, andas in den fuktiga höstluften och tittar på dig. Min halsduk har blivit fuktig, jag har börjat frysa, jag är hungrig och jag är trött. Men ändå vill jag bara stå här, och titta på dig. Tills tiden inte längre finns.
lördag 18 juni 2011
Tragedi
Jag tittar upp mot himlen
Bländas av solen
Önskar att den aldrig mer kom fram
Att det fick regna varje dag.
Jag önskar att min kropp inte var för liten
Och hjärtat inte lika vilt
Jag önskar att människan inte var människa
Att jag slapp vara en av er.
Bländas av solen
Önskar att den aldrig mer kom fram
Att det fick regna varje dag.
Jag önskar att min kropp inte var för liten
Och hjärtat inte lika vilt
Jag önskar att människan inte var människa
Att jag slapp vara en av er.
fredag 17 juni 2011
Frukt
Hon kastar frukt på min rygg
Hårda äpplen och små vindruvor som spricker sönder och blir blöta
Jag står med ryggen mot henne
Tittar bort mot den lilla båten i fjärran
Hon kastar och kastar
Ömsom hårt, ömsom trött
Ibland missar hon
Då svär hon och kastar hårdare
Äpplena gör ont
Hon får kasta hur länge hon vill
Tills hon tröttnat
Jag kan stå här i evigheters evigheter
Och titta på den lilla båten
För jag redan är där.
Hårda äpplen och små vindruvor som spricker sönder och blir blöta
Jag står med ryggen mot henne
Tittar bort mot den lilla båten i fjärran
Hon kastar och kastar
Ömsom hårt, ömsom trött
Ibland missar hon
Då svär hon och kastar hårdare
Äpplena gör ont
Hon får kasta hur länge hon vill
Tills hon tröttnat
Jag kan stå här i evigheters evigheter
Och titta på den lilla båten
För jag redan är där.
torsdag 16 juni 2011
Komplicerat
Kunde jag smälta in i den vita väggen bakom mig hade jag gjort det igår
Kunde hjärtat sluta brotta sig ur kroppen hade det fått vila
Kunde jag slippa trippa tyst på tårna kanske jag skulle få färg
Kunde jag skrapa ur innanmätet hade jag gjort det idag.
Kunde hjärtat sluta brotta sig ur kroppen hade det fått vila
Kunde jag slippa trippa tyst på tårna kanske jag skulle få färg
Kunde jag skrapa ur innanmätet hade jag gjort det idag.
söndag 12 juni 2011
Rundvandring
Jag trycker mitt ansikte mot det nyputsade fönsterglaset. Känner glasets kalla glatta yta mot min näsa. Jag tittar på världen utanför. Iakttar den. Nere på gatan passerar bilar i en strid ström. Blå bilar, röda bilar, svarta bilar. Fram och tillbaka.
Jag står här. Barfota på ett smutsigt trägolv. Med näsan tryckt platt mot fönsterrutan. Nära. Men de ser mig inte.
Det är vår. Marken är våt och färgerna dassiga. Allt skräp som gömts under det vita vintertäcket har nu kommit fram. Ligger utspridda över marken som små bortglömda minnen. Det ligger små grushögar här och var, som inte längre behövs för att skydda mot halka.
Går man ut klafsar det. Marken suger tag i skosulorna och försöker hålla kvar fötterna i sitt grepp. Men jag går inte dit längre. Ut.
Jag lutar mig tillbaka. Ser fettfläckarna som mitt ansikte lämnat efter sig på den glasklara fönsterrutan. Ser den lilla ringen av imma från de fuktiga andetagen. Fokuserar blicken på någonting långt borta. I parken ovanför vägen sitter en ensam dam på en bänk. Hon har en liten hatt på huvudet. Sitter bortvänd och blickar framåt. Ser rofylld ut. Kanske sorgsen.
Jag dricker en klunk vatten från glaset som står bredvid mig. Det är ljummet och fullt av små syrebubblor. Smakar ingenting.
Jag öppnar fönstret på glänt. Känner doften av blöt mark tränga in. Andas genom den lilla springan och låter den friska luften strömma mot mig. Stänger strax igen. Väntar på värmen. Väntar på sommaren.
Jag står här. Barfota på ett smutsigt trägolv. Med näsan tryckt platt mot fönsterrutan. Nära. Men de ser mig inte.
Det är vår. Marken är våt och färgerna dassiga. Allt skräp som gömts under det vita vintertäcket har nu kommit fram. Ligger utspridda över marken som små bortglömda minnen. Det ligger små grushögar här och var, som inte längre behövs för att skydda mot halka.
Går man ut klafsar det. Marken suger tag i skosulorna och försöker hålla kvar fötterna i sitt grepp. Men jag går inte dit längre. Ut.
Jag lutar mig tillbaka. Ser fettfläckarna som mitt ansikte lämnat efter sig på den glasklara fönsterrutan. Ser den lilla ringen av imma från de fuktiga andetagen. Fokuserar blicken på någonting långt borta. I parken ovanför vägen sitter en ensam dam på en bänk. Hon har en liten hatt på huvudet. Sitter bortvänd och blickar framåt. Ser rofylld ut. Kanske sorgsen.
Jag dricker en klunk vatten från glaset som står bredvid mig. Det är ljummet och fullt av små syrebubblor. Smakar ingenting.
Jag öppnar fönstret på glänt. Känner doften av blöt mark tränga in. Andas genom den lilla springan och låter den friska luften strömma mot mig. Stänger strax igen. Väntar på värmen. Väntar på sommaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)