Graverande

Långt borta kunde han höra tystnaden. Han kunde höra hur den sakta närmade sig. Hur den kröp och smög som om ingen skulle lägga märke till den. Men han hörde. Han såg.

Han kände hur värken i hjärtat gjorde sig påmind. Den där saknaden. Den som inte går att definiera. Som bara ligger som en hinna runt hjärtat och kniper åt tills det inte finns något mer att knipa åt. Som inte går att komma undan.

Det mullrade där borta. Längst bort i horisonten. Det som varit sedan var snart nu och här. Väldigt nära.

Han kisade bort mot tystnaden. Lyfte på den rutiga gubbkepsen och mumlade tyst för sig själv.

Skenbart

Hon drog handen genom sitt mörka lockiga hår. Lät fingrarna långsamt leta sig igenom de små tovorna som bildats av vindens blåst. Hon spanade upp mot trädkronorna och sedan ner igen. Högst däruppe hade en färgglad drake fastnat bland grenarna. Den hade hängt där sedan länge. Färgerna hade bleknat av sol och regn och svansen fanns inte längre kvar.
Det var här de skulle träffas igen. Under trädet med draken. Den som en gång varit färgglad och svävande. Det var här de träffades förra gången, och gången dessförinnan.

Hon var inte orolig. När som helst skulle han dyka upp med sina gyllene nötbruna ögon. De där fantastiska ögonen. Han skulle stå där framför henne och nudda hennes läppar med sina fingertoppar, som han alltid gjorde.

Hon drog upp axlarna mot huvudet och stack ner händerna i jackfickorna. Sökte efter värme när höstkylan försökte omsluta henne.
Utanför var det ingen som visste. De som inte ingick i deras tvåsamhet visste ingenting. Trodde att allt var som vanligt. Som det alltid varit. Det fick de fortsätta tro, för nu var han här. Stod framför henne.
Allt annat försvann.

Återvinna

Jag trippar på smala stigar
Låter barren sticka mig under fotsulorna
Gömmer mig bakom buskar och tjocka trädstammar
Låter ingen se eller höra mig
Jag kryper ner bakom de stora grå stenarna
Smälter in i den frodiga omgivningen

Långt borta mellan barkbeklädda trädstammar stirrar han på mig
Bland buskarna, med ögon stora som klot
Han viker inte med blicken
Iakttar ogenerat
Trots att jag gömmer mig

Han får aldrig nog
Hans begär är outtörstligt
Han vill svepa med sin blick över mig om och om igen
Återanvänder bilden av mig

Jag låter honom titta
Låtsas inte om honom
Hatar ibland
Njuter ibland

Han är där
Han andas högt
Är ständigt närvarande i periferin
Vi är två om det här

Värk

Jag är den du trodde att du ville lära känna.
Jag är klumpen i ditt bröst och tårarna i dina ögon.
Den som växer likt en svulst i ditt mellangärde.

Jag hälsar på i dina drömmar.
Färgar dem svarta av rök.
Du förstår aldrig varför.
Vill inte se.

Jag är värken i ditt hjärta och sorgen i din blick.
Jag är den som drar dig tillbaka när du försöker gå framåt.
Jag kastar min tunga mantel över dig.
Har dig fångad i mitt nät.

Du kommer aldrig undan mig.