söndag 27 februari 2011

Igår

Du ristade in mitt namn i barken
lovade att ingen skulle se
Andades tyst och försiktigt, så röken nästan försvann.

Du pekade upp mot trädtopparna
med hela din vantklädda hand. Lovade att det gömda bara var vårt.
Dina ord var fyllda av vassa taggar
som bara jag kunde höra.

Trodde dig aldrig. Ville aldrig.

En månskära skänkte oss en gnutta ljus
lät mig se din hud glöda
Tårarna färgades isblå
föll till marken som hårda spikar.

måndag 21 februari 2011

Metod

Hon var värme och kyla på samma gång.
Betade av dem en och en, i tur och ordning. Metodiskt.
Uttalade orden de krävde. Med darrande läppar och låg röst.
Visste vad som krävdes. Gav vad de ville ha.

Hon släckte eldar med kokande vatten som skållade hennes skinn.
Duckade för vinande stenhårda grenar som siktade mot hennes ansikte.
Kramade jorden på marken till små hårda bollar.
Hon fäste blicken långt borta i horisonten och följde sakta stigen alla redan gått innan henne.

tisdag 15 februari 2011

Kärlek

Ett varmt andetag mot min nakna hals. En varm fuktig pust av välbehag.
Stora händer som varsamt smeker mitt tunna skinn. Ritar hjärtan med lätta fingertoppar över hela min kropp.
Doften av omtänksamhet och värme sitter kvar i kudden som jag kramar i din frånvaro.
Silvergrå hårstrån som gnistrar i solens ljus. Blandas med gyllenbrunt.
Den stora varma famnen jag somnar i varje natt.

Han, som fick sprickorna i marken att sammanfogas.
Han, som planade ut uppförsbackarna.
Han, som färgade himlen röd.

Han, som håller min hand.

söndag 13 februari 2011

Tolerera

Hon puffar i mig. Knuffar med armbågen. Hårt och utan känsla. Gärna rakt i revbenen.
Jag vet inte vad hon vill mig. Undrar om hon någonsin kommer att lämna mig ifred. Låta mig vara i min bubbla. Själv.
Jag säger ingenting. Bara suckar och tittar frågande.

Hon pratar konstant med mig. Pratar, pratar och pratar. Jag undrar om vad. För jag förstår inte ett ord. Jag hör. Men förstår inte.
Långa utläggningar om ingenting. Nonsens som dör i luften innan någon orkat bry sig.

Hon skickar meddelanden. Jag svarar inte.
Hon ringer. Jag lägger på.
Hon knackar på dörren. Jag släcker lamporna och vägrar att öppna.

Jag gömmer mig.
Hon märker det inte ens.

tisdag 8 februari 2011

Koncentrationsförmåga

Rödsprängda ögon
Tunga ögonlock
En insida utan substans
En enda stor gäspning

måndag 7 februari 2011

Medkänsla

Små och taggiga låg de där. Intill diket en ljummen sommarkväll.
Kajsa tvärbromsade sin rosa lilla cykel och iakttog andaktigt de små liven som knappt levde längre. Små späda kroppar oförmögna att röra sig. Värkande och lidande.
Lite längre bort längs den smala grusvägen låg mamman. Livlös och kall.
Hårda hjulspår av inbromsningar vittnade om vad som skett. En moped mötte en liten taggig familj som vankade längs vägen.
Hårt gummi mötte mjuka kroppar.

Kajsa fick tårar i ögonen. Kände hur maktlösheten greppade tag om hennes mage.
"Måste hjälpa!" tänkte hon och lade ner sin badhandduk i cykelkorgen.
Med försiktiga barnahänder lyfte hon sedan ner de två små ungarna i cykelkorgen och ledde cykeln ända hem, djupt koncentrerad på att undvika att stöta på stenar eller gupp på vägen.

Kajsas mamma mötte henne och de små kottarna med varma ögon. Lade ut mjuka frottéhanddukar i badkaret och förvandlade det till en mjuk, varm och ombonad plats. Med mjuka vantar fick Kajsa sedan lägga dem tillrätta. De lät sig omhändertas. Oförmögna att kunna göra motstånd.
De kokade välling som Kajsa fick mata dem med. Med en liten pipett fick de i sig små droppar av näring. Men de ville inte äta mycket. Mest låg de där. Hjälplösa och små.

I flera dagar pratade, vaggade, strök och matade hon dem. Tills de en dag låg livlösa med blod som bildade en blygsam liten pöl vid munnen.
-Inre skador, sa Kajsas mamma och torkade varsamt de små tårarna från hennes kinder.
-De blödde inifrån.

Kajsa grät stilla. Hon visste ju hur det kändes.
Att blöda inifrån.

lördag 5 februari 2011

Självsäkerhet

En genomskinlig skör tråd
bär henne genom livet
Ibland är den stark
ännu oftare svag

En ton av blått
En ton av självförakt
En lek med livet
En lek med känslan

Den finns där.
Stark
Och jättesvag

torsdag 3 februari 2011

Ängslig

Snöflingorna singlade försiktigt ner från himlen. Stora, vita och ulliga. Begravde sakta marken med ett mjukt fluffigt täcke. Runt omkring rådde vardagskaos. Ett virrvarr av stressade bilister som gasade, bromsade och tutade omvartannat. Försökte tränga sig fram fortast möjligast. Jagade sekunder.
Hennes röda cykel slirade runt i den nyfallna snön. Hon kämpade för att ta sig fram. Stod upp och trampade hårt på pedalerna så svetten lackade.
Hon kastade en ängslig blick över axeln innan hon svängde vänster och hoppades att hon inte skulle bli påkörd eller prejad. Hon var endast en liten myra i ett myller av hårda metallskal. En pissmyra bland elefanter som inte såg var de trampade.

En snövall blockerade vägen och tvingade henne till att hoppa av och leda cykeln. Andfådd och svettig snubblade hon framåt. Ville bara hem.
Hon försökte stänga ute ljudet av bilmotorerna och resten av världen. Fäste blicken framför sig och bara gick.

Sjöblöt i svett och med snöblöta kläder sjönk hon ner på golvet i hallen. Drog av sig mössan och lutade huvudet mot dörren bakom sig. -Aldrig mer. Tänkte hon.
-Aldrig mer!

onsdag 2 februari 2011

Ambitiös

Textmarkören blinkar illvilligt och uppfordrande mot henne. Ett svart streck mot vit bakgrund i ett Worddokument utan namn.
-Skriv! Skriv då!, Kom igen! Skriker det mot henne.

Hon stirrar stint tillbaka. Inuti ekar det tomt. Det finns ingenting där. Ingenting som kan komma ut i text. Ingenting att formulera. Det är bara ödsligt och tomt.
Hon knackar lite med fingertopparna mot de vita platta knapparna på tangentbordet ibland. För att känna känslan. Kanske frammana ett ord eller två.
Skriver sakta, nästan motvilligt en halv mening. Suddar snabbt ut allt igen.

Utanför strålar solen. Utanför sjuder livet.
Det tigger och ber om hennes uppmärksamhet. Knackar hårt på fönsterrutan. Men hon låtsas att inte se. Vägrar att öppna.

På bibliotekets sunkiga toalett såg hon texten någon klottrat dit med en blå bläckpenna på dörrkarmen: "Livet är ett ändlöst springande mellan två meningslösa punkter"

Hon såg det framför sig fortfarande.
Ibland känns det så.
Typ idag.