Tillfriskna

Genom vattnets kluckande mot sina öron kunde hon höra en vissling. Förvånat lyfte hon ansiktet från vattenytan och sökte kisande med blicken efter källan till ljudet. Genom den immiga snorkelmasken kunde hon se honom. Där, långt uppe på de svarta klipporna stod han. Mannen. Den spensliga mannen med svarta badshorts. Han stod barfota på det största klippblocket med svart kort hår som krullade sig av det salta vattnet. Han visslade igen och gestikulerade mot sina bara fötter. Han hade tappat sina sandaler i vattnet och den ena sandalen guppade stillsamt några meter ifrån henne. Hon förstod genast sitt uppdrag och simmade bestämt mot den tills hon kunde trä remmarna runt sin handled.
Havet var oberäkneligt just nu. Ibland bildades stora starka vågor från ingenstans. Ibland var det böljande, lugnt och stilla.

Hon simmade mot honom, men vågorna började tillta och blev allt större och större. Han klättrade mellan stenblocken och försökte möta upp henne. Strömmarna var starka och hon kämpade för att ta sig framåt till det stora klippblocket där han stod och väntade på henne.
Han tog emot sandalen och tog sedan tag i hennes arm med ett fast grepp. Vågorna slog nu vilt omkring dem. En stor stark våg sköljde över den stora stenen och svepte ner henne under vattenytan. Bikinin slets åt sidan och det ena bröstet blottades för en sekund innan hon generat hann dra den tillrätta.
Hon kände hur knäna smärtade samtidigt som hon lät hans starka arm dra henne upp på det svarta stora klippblocket. Han hade tappat sandalen i vågen igen. Den flöt retsamt iväg, bortåt. Hon satte sig ner på stenen med knäskålar som skakade av smärta och blodet rinnandes från de små skärsåren som bildats längs efter smalbenen.

De skrattade lite tillsammans. Strandsatta i vattnet på den stora stenen. Han hade vackra gröna ögon och långa ögonfransar. Han berättade att han kom från Italien. Såklart, tänkte hon. En italienare. Han kastade säkert i sandalerna med flit.
Hon var arg över att han förstört hennes frid. Att han orsakat sådan kaos och smärta. Smärta i knäna. Samtidigt var hon nyfiken. På honom.
De pratade lite där på stenen. Andfådda och trevande. Tittade på sandalen som drev längre och längre ut till havs. Konstaterade att den nog var förlorad.

Havet lugnade ner sig, men respekten för de vassa klipporna fanns kvar. Tillsammans klättrade de på skrovliga hala stenar med krabbor som flydde undan deras fotsulor, tillbaka mot strandremsan. Ibland stannade han till och väntade på henne. Frågade om hon var ok. Sträckte ut en hjälpande hand när det behövdes. De nådde stranden, utmattade. Han tackade för hjälpen och beklagade de blödande knäna.

Hon var irriterad. Ville bara titta på fiskarna. Ville bara hjälpa till. Ville inte ha ont. Blöda.
-Du måste nog köpa nya sandaler, sa hon och haltade därifrån utan ett farväl.

Rostig

Ur ett par högtalare någonstans långt borta spelas Bob Marley på hög volym. Reggaetonerna blandas med ljudet av mopeder och skällande hundar. Med trötta ögon blickar han ut över den sprakande röda lägerelden med det kluckande havet i bakgrunden. Han lägger sin arm runt hennes bara små axlar och kysser henne lätt på kinden. Ett ensamt hårstrå som smitit ur den tjocka flätan kittlar honom retsamt på underarmen i takt med den smekande brisen. Hon vänder sig mot honom och skrattar med hela ansiktet. Han hörde inte riktigt vad hon just berättat. Han lyssnade, men var för långt borta från verkligheten för att uppfatta orden. Elden fångades upp i pupillerna av hennes stora gröna ögon och i resten av hennes fräkniga ansikte lekte skuggor av eldflammorna.

Av gamla rostiga konservburkar de stuckit hål i hade de tillverkat små lyktor som hängde i buskarnas nedersta grenar. De gav nu ifrån sig ett vackert gult sken i mörkret. Sanden hade som vanligt letat sig in i alla skrymslen och vrår. Mellan tårna, i hårbotten, i naveln och i nacken. Kliade lite ibland. Det var en speciell sorts sand. Gnisslig. Gav ljud ifrån sig när man gick i den. Pep.
När han först upptäckte det var han tvungen att dansa runt lite i den. Stampa. Skapa mer ljud. Fortfarande fascinerade det honom. Sand som låter.

Det var sista dagen tillsammans. Såhär. Han var trött men belåten. Till och med mer än belåten. Önskade att han kunde knyckla ihop hela scenariot till en liten boll som han kunde lägga i fickan och spara. Till senare.

Sandslott

Svenskan klingar välbekant i mina öron. Under de regnbågsfärgade parasollen råder ett sjudande myller. Solstolarna med blå galonliknande dynor är fyllda av feta magar, rödbrända hängbröst, öl och barn i färgglada rymddräkter. En dam med rödmålade naglar och guldringar läser Expressen samtidigt som hon röker. Röda Marlboro med äckliga skrämselbilder på paketet.

Nere på stranden joggar tjocka gubbar, unga slimmade tjejer och överviktiga medelålders kvinnor fram och tillbaka längs strandremsan. Alla med sina egna speciella löpstilar. Tjejen med den långa blonda flätan, svarta shorts och vit sporttop har ett långt och lätt löpsteg. Hon springer förbi flera gånger, fram och tillbaka, svettig och smidig. Kort efter henne småjoggar en storbystad frodig kvinna i en svartblommig bikini med korta steg och ansträngd min i det högröda ansiktet. Fötterna dunsar bestämt mot den kompakta sanden som sviktar lite lätt under hennes tyngd.
Ett litet barn sitter med en blå plasthink vid sin sida, på säkert avstånd från vågornas skvalp. Hon är naken med vit solhatt på den lilla hjässan. Gräver små gropar med sin klargröna plastspade i den våta sanden. Fortfarande för liten för att bygga sandslott. För liten för att skapa bestämda former, för liten för att förstå.

Genom den nyinköpta snorkelmasken ser jag sand och åter sand. Jag flyter på ytan i det salta vattnet, viktlös. Simmar sakta och försiktigt mot de stora stenarna längst ut på kanten av den lilla sandstranden. Får syn på två små randiga fiskar som skyndsamt äter partiklar från stenarna. Tar långa djupa andetag. Lyssnar stillsamt till ljudet av luften som passerar snorkeln. Lyssnar på min andning. Lugnet.
Lyfter huvudet ovan ytan. Ljuden av vattenskotrar, skrikande barn och strandförsäljare bombarderar genast mina öron. Snabbt låter jag vattnet omsluta mina öron igen. Tittar åter ner på den grumliga sanden. Ser ingenting. Det spelar ingen roll. Jag vill stanna här.

En bro #2

En bro, mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan ilska och kärlek. Mellan det goda och det onda.

Ibland är bron bräcklig och skör. Svajar, om jag så mycket som vågar andas i närheten. Att våga ta klivet ut känns ofta som en säker väg rakt ner i fördärvet. Ner till de sylvassa klippornas käftar.
Ibland är den bred. Stadigt byggd av vitkalkad betong och kan bära världens tyngd på sina fästen.
Vissa gånger når jag aldrig fram till bromynningen, hur mycket jag än försöker. Andra gånger blickar jag självsäkert ut över raksträckan framför mig, tar steget ut, balanserar, men ramlar någonstans på vägen. Faller handlöst. Ner mot käftarna.
Vissa gånger tar jag mig över obehindrat med bestämda steg på egen hand. Tänker inte ens på bron jag bemästrar. Steg för steg lägger jag den bakom mig, fokuserar på målet, på den andra sidan.

Men ibland. Vissa gånger behöver jag hjälp. Få sträcka mig ut till en varm hand som med ett stadigt och tryggt grepp leder mig.
Hem.

En bro #1

En manet besökte oss idag. En lilatonad geléklump svävade runt i det gröna oändliga havet med smak av salt. Kanske var den på besök från de stora korallreven längre ut. Korallreven jag aldrig når.
En annan likadan manet låg platt och mosad på stranden. Resan hade på något vis slutat där och då. Hur vet jag inte.

Långt ute på havet, längs med horisonten, kunde jag skymta båtar och skepp. För några minuter iakttog jag dem och lekte med tanken att jorden faktiskt var platt. Att man faktiskt kunde trilla över kanten om man färdades tillräckligt långt ut. Det tedde sig inte alls så märkligt precis just då, när jag skådade ut över det smaragdgröna vattnet, samtidigt som jag balanserade en tallrik med färsk uppskuren mango på mina bara brunbrända knän.

Kanske kunde man bygga en bro, från Sveriges bistra och kalla vinter, direkt hit. Till den gnistrande vita sanden. Till leenden och färger, kokosnötter och risöl. En bro som man enkelt kunde köra bil eller moped över. Eller cykla. Låna och byta världar mellan varandra för ett slag.
En sådan bro ska jag bygga. En dag.

Majestätisk

Hon satt längst ner i trappan som ledde upp till träverandan av bungalowen, med de bruna armarna tätt slingrade runt knäna. Hon borrade ner tårna djupt i den fuktiga sanden och blickade ut över det majestätiska havet som låg milsvid framför henne. Slöt sakta ögonen och lyssnade till vågornas spel ackompanjerade av syrsornas vaga symfoni som dansande toner i den vaga brisen.

Världen låg för hennes fötter, livet var snällt mot henne. Hon lekte barfotalekar i sanden, flätade in blommor i håret och letade drivved om dagarna. Det var så enkelt. Hon skrev, hon tillät sig att känna och hon grät lite ibland framför den lilla brasan hon gjorde upp om kvällarna. Hon lät ensamheten bli en del av henne. Försökte bli vän med den. Omfamna den.

Här, mitt i paradisets epicentrum skulle hon hitta tillbaka till sig själv. Bland drivved, sol, eld och hav skulle hon försöka hitta den hon tappat bort någonstans på vägen för länge sedan.
Under den glödande solen.

Oordning

Ett myller. Som små myror i en jättelik myrstack. På avstånd liknar det en rödtonad jordhög. På nära håll råder ett organiserat kaos.
Vinden blåser vilt i mitt hår. Det fladdrar fritt, tovar ihop sig till små knutar som kommer smärta att kamma ut. För några sekunder känner jag friheten ända ut i hårtopparna.
Vi passerar människor. Små människor, stora människor. Vi passerar lösspringande loppiga hundar, små skjul till hem, stora hotellkomplex. Hela familjer på mopeder.
Det doftar av rökelse, blommor, grillad mat och avgaser. Jag låter dofterna tränga in och fylla mina näsborrar. En del är behagliga, vissa hemska.
En moped med ett europeiskt par kör upp vid vår sida och stannar vid rödljusen. Kvinnan som sitter bak lyfter sin hand och killar mannen lätt i nacken, i glipan som bildats mellan den blå t-shirten och den svarta hjälmen på huvudet. En lätt kärleksberöring, innan de susar vidare i trafikens kaos.

Bruna ögon möter mina. Söker kontakt. Jag bemöter dem alla. Jag ser dem, alla. Jag lagrar dem i minnet. Alla de bruna vänliga ögonen i trafikens kaos. Ler försiktigt för mig själv. Vi kommer aldrig att ses igen.

Dölja

Ett land med ett främmande språk och leende människor. Kommers. Bli en del av hysterin. Att vara eller att inte vara. Få låna en liten bit av den glödande solen. Låta solstrålarna smekande kyssa mitt vinterbleka skinn. Borra ner tårna i den varma sanden. Låta de vana fingrarna knåda mina ömma axlar och skuldror mot några futtiga baht i gengäld. Låta den solmogna mangons sötma uppfylla gommen. Kliande sandkorn i hårbotten.
Gömma sig från skyfallet. Hårda regndroppar som faller från himlen. Oändligt men kort.
Längtan i bröstet som sitter som en liten tagg. En önskan om just det här, fast något annat. En närhet till världen, fast så långt borta.
Band som skavts och nötts tills de nästan gått av ska knytas och bli starkare, genom en vardag tillsammans i en annan del av världen.
Jag blickar ner mot marken. Gömmer mitt ansikte från ljuset.
Hoppas att ingen ser.

Rik

En tanke svävar
bort mot himlens blå fönster
fritt, mot regnbågens diffusa färger
fångas upp av ett hjärta långt borta i fjärran.

Ulliga moln omger bågens krön
bildar hemliga figurer
vita, mjuka, vaga
slöjor efter nattens regn
ägda av ingen

Skärvor av krossade hjärtan
röda, trasiga
en gång fyllda av kärlek
rika

Det förgångna

Jag vaknar av regnet som smattrar hårt mot fönsterblecken. Vattendropparna rinner nedför de oputsade fönsterrutorna och skapar små kanaler genom smutsen. Lakanen är blöta av svett, håret är fuktigt och jag fryser så jag nästan skakar inifrån. Jag tassar på lätta fötter upp från sängen och skruvar på varmvattnet i duschen. Duschar hett och länge tills skinnet bränner. Jag drar på mig raggsockar, rosa mjukisbyxor och en löst sittande långärmad tröja, virar upp det blöta håret i en turban och lägger mig i soffan.
Menlösa TV-program avlöser varandra med avbrott för reklampauser som känns längre än livet självt. Jag dåsar till, somnar. Drömmer mig bort en stund, men vaknar strax till igen av TV:ns skrål. Går upp, borde äta något men orkar inte. Tar en knäckemacka utan någonting på och dricker ett glas vatten. Tittar ut genom fönstret på världen utanför. Iakttar några bilar som plöjer vattnet i bilspåren på gatan och några människor med paraplyn. Borde göra något, men vet inte vad.
Sätter mig i soffan igen. Zappar mellan de oändligt många tv-kanalerna utan att hitta något intressant att titta på. Går på toaletten, bläddrar i en tidning. Kanske läsa en bok? Lägger mig i sängen med en gammal halvläst pocketbok som legat på nattygsbordet alltför länge. Börjar läsa. Somnar. Vaknar med ett ryck av telefonen som ringer. Måste svara, hinner inte. Orkar inte.

Stryker runt som en osalig ande i den lilla lägenheten. Tittar ut genom fönstret. Längtar. Orkar inte. Äter inte, sover ibland.
Timmarna passerar, solen lyser med sin frånvaro. Regnet smattrar och himlen är gråare än betongen på uppfarten till huset.
Det skymmer och blir mörkare. TV:n gör mig sällskap. Det blir kväll. Natt. Jag släntrar in till badrummet på tom mage, borstar tänderna och lägger mig i sängen. Stirrar upp i taket.
Ännu en dag som försvann ur mitt liv.

Tid

Tiden jag trodde att jag hade finns inte längre kvar. I själva verket fanns den aldrig ens där. Den var endast en vag illusion. En ström av dagar utan mening. En enda lång väntan på att det oväntade skulle svepa med mig till en vackrare plats, med vackrare människor och ett guldgnistrande skimmer. En plats dit ingen annan kunde hitta. En plats som var min.
Den gled mig inte ens ur händerna. Den fanns aldrig på riktigt. Platsen fanns aldrig. Tiden fanns aldrig. Jag fanns aldrig, på riktigt.
Jag bara låtsades.

Ett verktyg

Jag leker med orden. Pennan skaver mot fingrarna som blir platta och röda av det krampaktiga greppet, ovana vid rörelserna. Ovana vid pennan i handen. Fingertopparna är vana vid att arbeta och dansa fritt över tangentbordet för att skapa texter och sätta ord på tankarna. Gräva sig ner genom alla lager. Genom det ljusa och lätta, ner till det svarta och röda. Ner till smärtan.
Det digitala har tagit över. Ett nytt verktyg för skapandet.
Att skriva fysiskt, låta pennan möta pappret. Konstigt.