Speciell plats

En vacker vårdag. Sol i sinnet. Sol på himlen. Fåglarna kvittrar och sjunger en lovsång till våren. Löparskorna sitter stadigt på fötterna och jorden sviktar behagligt när skosulorna möter marken. Luften är frisk och fuktig och doftar svagt av skog, granbarr och våt jord. Träden tätnar och det blir mörkare, svalare och tystare ju längre in jag kommer. Ljuden dämpas. Absorberas av mossa och tjock bark. Träden tornar upp sig ovanför huvudet likt frodiga grässtrån för en myra och omsluter mig i en grön böljande slöja. Pulsen är hög men stadig, andningen djup och regelbunden. Lugnet infinner sig och lägger sig som ett omfamnande täcke runt min kropp.

Kvistar bryts, grenar viner i vinden, lärkorna sjunger en avlägsen glad sång. Ljud, av natur och trygghet.

Sedan knubbiga barnsben har den funnits där. Skogen. Stor, djup och trygg. Ständigt närvarande och alltid vänlig. Min alldeles egna lekplats där precis allt kunde hända. Verkligheten blev till saga. Där jag gick vilse och fick äta lingon och smörblommor för att inte svälta ihjäl, där jag galopperade på hästar jag ännu inte hade och där jag vid den stora grå stenen grät salta förtvivlade tårar när en av de finaste människor jag någonsin känt alltför tidigt rycktes bort och lämnade jorden.

Fantasin skenade ofta iväg men stigen ledde mig alltid hem igen när verkligheten åter kallade efter vilda lekar om skatter, pirater, häxor och prinsessor.

Den är mer än en plats. En känsla djupt inne i bröstet. En känsla av trygghet och värme. Att få vara en del av allt det vackra. Smälta in bland jord, tallbarr och mylla. Bli accepterad. Omsluten. Få bara vara. Vara jag.

Styrka

Musklerna vibrerar långsamt under den tunna vita huden. Blodådrorna skapar en hemlig karta som ingen vet slutet på. Ett virrvarr av trådar i blått och grönt som trasslar ihop sig och delar på sig om vartannat. Bildar en skattkarta till en okänd undangömd plats.
Hennes ögon är stora, blå och runda. Om man tittar riktigt noga, bortom det första ögonblicket av leende och lättja, kan man nästan se det böljande och dundrande mörkblå havet reflekteras djupt därinne.

Hon lutar sig ut över reglingen. Så långt ut hon kan och vågar utan att tappa taget och sänker ner ansiktet så hon nästan kan kyssa havets vilda yta. Det skummar och är kallt.
Den lilla båten skär långa djupa skåror genom vattnet som försvinner lika snabbbt igen. Spåren suddas ut och kvar finns endast böljor och vitt skum, lika diffust som en dröm.
Hon tar ett djupt andetag och andas sakta in doften av frihet. Den är rå och fuktig.

Det går fort. Havsytan försvinner under henne allt snabbare i takt med att vinden tilltar. Den river och sliter i hennes långa mörka hår och förvandlar det till en liten tornado.
Styrkan i armen försvinner. Hon orkar inte längre.
Motvilligt drar hon sig bort från havsytan och in till båten, släpper taget och låter armen vila samtidigt som hennes blick lyfts uppåt. Hon kisar mot ljuset och ler.

Hon vet precis.
.

Mästare

En mästare. En vinnare. Den som vet bäst.

Den ouppnåerliga som aldrig gör fel.

Hon som ger sitt allt, som satsar tills ingenting finns kvar. Tills luften tar slut och kraften sinat och runnit ut i intet. Hon som inte tillåter någon annan att vara bättre.

Mästaren. Motsatsen till förlorare. Den som gör allt fel. Den som aldrig räcker till. Den som nöjer sig med att vara sist. Som påstår att det inte spelar någon roll. Den som aldrig får smaka på segerns sötma.

Den som inte bryr sig.

.

Snubbla

Cecilia plockade irriterat upp den lilla stenbumlingen hon precis snubblat över.
-Hur kunde jag missa den? Tänkte hon för sig själv medan hon kastade den åt sidan och fortsatte stressa vidare mot hamnen.
Sanningen var att hon hade tankarna på helt andra håll. Hon kunde inte riktigt skaka av sig den där olustiga känslan som förföljt henne ända sedan väckarklockan slet henne ur drömmarnas värld. En liten orosklump i nedre delen av magen växte sig större och större allt eftersom timmarna passerade och den vägrade att försvinna eller ge sig tillkänna. Den bara satt där, djupt inmejslad i mellangärdet.

Där framme satt han redan och väntade. Lilla Johan. Hennes egna stiliga lilla Johan.
Han hade på sig svart skinnjacka och en grå halsduk knuten runt halsen. Egentligen var han ju inte så liten längre. Han hade redan hunnit fylla sexton år och skulle snart börja övningsköra med sin pappa. Själv var Cecilia alldeles för rädd för att våga sig på en sådan sak, det var mycket bättre att Anders skötte den biten. Han var alltid så lugn och pedagogisk, det kunde hon iallafall ge honom.

Johan fick syn på henne, men istället för att resa sig upp och krama om henne när hon äntligen kom fram med andan i halsen så blängde han surt och fnös.
-Måste du alltid vara så sen? Fräste han sammanbitet och tittade bort.
-Jag sa ju att jag ville träffa dig idag för att jag hade något viktigt att berätta! Inte ens då kan du komma i tid. Jag blir så less!
Cecilia hade ingen bra förklaring till att hon var sen, igen. Det bara blev så.

De gick in och satte sig på fiket allra längst ner i hamnen med utsikt över vattnet. Cecilia nöjde sig med en kopp kaffe men Johan slog på stort och köpte en rejäl räkmacka med en stor latte till. Kanske passade han på när han blev bjuden tänkte Cecilia tyst för sig själv.

Han fingrade nervöst på det stora glaset och flackade runt med blicken. Undvek att möta hennes till varje pris.
-Jo, jag måste berätta något för dig mamma, började han. Cecilia kände genast hur klumpen i magen växte sig tio gånger större inom loppet av bara några sekunder, men hon tvingade sig till att hålla masken.

-Ja, vad är det du har på hjärtat? Frågade hon, samtidigt som hon tog ett djupt andetag och stålsatte sig inför det som komma skulle.

Svamp

Kunskap snurrar runt i etern. Den väntar på att hittas, laddas hem, läsas och läras. Väntar på att tränga in i mina celler. Att bli återberättad och spridd vidare för vinden.

Jag trodde att jag kunde allt för en sekund. Att världen var min.
Jag stod högst uppe på toppen av världen och kisade ut mot den glasklara horisonten. Allt var just det, glasklart. Allt jag ville ha fanns rakt framför mig, jag behövde bara sträcka ut handen och grabba tag i det. Jag var oövervinnerlig. Jag var oslagbar.

Tills en dag. En stark vindpust slet tag i mig. Puttade mig hårt nedför stupet från min kungatron. Jag föll. Hårt och platt.

Nu vet jag. Jag kan ingenting.
Men jag ska lära mig. Suga ut världen på kunskap som en svamp och sedan klättra upp till tronen igen.
.

Struktur

Måste komma framåt. Avverka de höga hinder som tornar upp sig likt grå tjocka murar mot den blå skyn.
Måste streta. Måste jobba. Måste vara en av dem som får hjulet att snurra.
Måste bli stark. Måste bli snygg. Måste bita ihop när hjärtat bultar som om det ville hoppa ur bröstet.

Måste jaga glädjen. Le mot omvärlden. Visa att det går.
Måste hinna. Leva.

Måste hitta någon slags struktur, i kaoset.

Med ett leende.

.

Ett samband

Härligheternas härlighet! Tänkte Tina när hon såg den delikata frukosten som dukades upp på den vita duken framför henne.
Hon blickade ut genom fönstret och betraktade morgondiset som envist hängde kvar i luften efter nattens kalla intåg, samtidigt som hon eftertänksamt läppjade på det rykande heta kaffet.
Hotellet var litet och låg nedsänkt i en liten dal. Tina visste ännu inte vad dagen skulle komma att bjuda på. Hon hade tagit ett snabbt men väl genomtänkt beslut och bokat biljetten själv. Hon behövde tid att andas. Tid att tänka och reflektera. Men också tid till att våga.
Hon hade i hela sitt liv längtat efter att få uppleva geisrarna och det platta landskapet tillsammans med de tryggaste och finaste hästarna som hon kände till.
Hon visste precis hur det skulle se ut även fast hon aldrig varit där tidigare. Det till och med doftade som hon hade föreställt sig.

Den mörka heltäckningsmattan absorberade alla ljud från frukostrestaurangen. Fotstegen blev till dova dunsar och stolarna rörde sig ljudlöst över golvet.
Tina smuttade på apelsinjuicen och tog fram sitt lilla anteckningsblock. Hon bläddrade fram till sidan där hon i all hast klottrat ner telefonnumret till honom. Till han. Mannen med det lockiga håret och de vänliga blå ögonen. Han som fått världen att ändra färg.

Det måste finnas en mening med det här, tänkte hon. Det måste finnas ett samband.

Helt

Plastglas med avslagen ljummen öl. Dunkande musik som får marken att vibrera och fötterna att stampa takt. Våra kroppar rör sig i symbios med musiken. Okända kroppar vaggar tillsammans in sommarnatten i en fuktig varm dimma. Svetten rinner ogenerat nedför ryggsluten, håret blir blött och frissigt och vi dansar oss svettiga tills solen sakta stiger över horisonten.

Vi skrattar och vi ler.

Vi leker med livet.
Det är helt och det är fantastiskt!

Nomad

Nils slog upp sina grumliga gröna ögon och sträckte varsamt ut de värkande lederna. Försökte frenetiskt att gnugga lite värme i sina frusna smutsiga händer samtidigt som han gäspade stort. Ännu en sträng och kall vinternatt var till ända och den knarrande tältsängen med sina genomborrande madrasspiraler hade inte heller denna gång låtit honom glömma att han bara var en i mängden, att han bara var på tillfälligt besök.
Igår hade han nätt och jämnt hunnit med bussen från Uppsala. Han flydde fältet och hoppades att han skulle få vara ifred här. I en främmande stad. En stad precis likadan som alla de andra.

Han vandrar i gränslandet mellan dröm och verklighet. Stadens konturer är suddiga, lukterna är många men odefinierbara. Men det spelar ingen roll längre. Nils har sett det mesta. Han bryr sig inte. Han slutade bry sig för många år sedan när han fortfarande trodde. När han trodde på livet.
Nu visste han bättre än så. Han hade minsann lärt sig sin läxa. Marken han stod på krackelerades och bildade en avgrundsdjup spricka som han obarmhärtigt slungades ner i. Sedan dess förlorade allt sitt värde. Dagarna blev till nätter och nätterna blev till dagar. Ingen dag var mer spännande än någon annan och ingen natt bjöd på något annat än en gränslös trötthet. Nya platser var och varannan dag, utan spänning eller mål.

Det enda viktiga är att jag rör på mig, tänkte Nils. För så länge jag rör på mig så fastnar ingenting. Mina fötter växer inte fast i asfalten under mig.

Jag måste fortsätta röra på mig.

Avstå

En blick. En invit. En lockande gest.
Naken hud, skinn mot skinn. Han ser på mig med brinnande ögon. En eld av åtrå och lusta. Gula och oranga intensiva flammor leker sig vilda och skapar skarpa konturer i den svarta natten. En gemensam dans mot himmelriket och tillbaka.

Vi sluter våra ögon. Stänger ute världen. Ingenting annat existerar längre. Rysningar längs ryggraden, lockande förföriska leenden.

Vi vet. Alla vet. Men vi kan inte säga nej.

För ljuvt för att någonsin kunna avstå.

Bjuda

Ett annat liv. Bland strålkastarljus och glittrande stenar. Där lyckan är ständigt närvarande och ligger som ett parfymmoln över våra fluffiga hår. Det doftar svagt av jasmin och lindblom.

Ytan är blank och slät. Kristallglasen klingar och bubblorna stiger i en strid ström mot ytan. Dansar en livlig dans i den ljusgula vätskan innan den försvinner ner i torra strupar. Silverbrickor med kaviar från andra sidan havet balanseras på händer iklädda vita bomullsvantar. Det serveras. Det skrattas.

Läpparna är målade röda. Stora leenden blottar de vita tänderna. Flackande hungriga ögon, hungriga käftar.

Det glittrar, det skimrar, det glänser och det firas.

Jag ska bjuda alla jag känner!

Nobbad

Den som finns i periferin bakom glaset men inte syns. Den som bankar nävarna blodiga som ingen lägger märke till. Den som skriker sig hes som ingen hör. Tills syret tar slut.
Allt som återstår är ett tomrum. Ett svart hål rakt in i evigheten som ingen ser.

Nobbad av världen, nobbad av livet.

Nobbad ända in i själen.